Det var just Bo Widerberg som berättade det när jag intervjuade honom typ 1984. Och jag tror att han, i sin tur, hänvisade till att det var John Cassavetes som myntade det. "Kill your darling", sa Bosse. "Det är A och O", fortsatte han. Jag tror dock att Widerberg i sin himmel är tacksam för att Stefan Jarl, i sin minnesfilm till honom, valde att inte döda en av de största darlingar jag sett. Det är när Thommy Berggren, Widerbergs favoritskådespelare och filmens ciceron, drar en lång historia som börjar med hur han tog rollen i Pärlemor, eftersom Inga Tidblad skulle vara med, och som fortsätter på SF där en ung, extremt bakfull Thommy somnar när Bergman bett honom läsa manuset till Tystnaden. Upplösningen på detta är helt hysteriskt rolig, men har ingenting som helst med Bo Widerberg att göra. Men jag förstår, och är tacksam för, att Stefan Jarl inte kunde låta bli att behålla den. Och i förlängningen blir det konsekvent. För Liv till varje pris, med underrubriken "fragment ur ett liv", är i mångt också en film om Thommy Berggren. Och han är bra. Han är mycket bra. Ja, han är alldeles enastående i vissa avsnitt.
Men det börjar lite träigt. I Båstad. Regissören Stefan Jarl vankar runt och letar efter filmrullar hemma hos änkan Malena Digman. På ljudbandet ligger hans eftertänksamma röst, som här får något mässande över sig. Stefan Jarl är, fullt förståeligt, gripen av situationen, just här i Båstad arrangerade Bo Widerberg Lilla Filmfestivalen för första och (för honom) sista gången 1996. En festival som Jarl beslutade sig för att ta över och både i fjol och i år höll till Widerbergs minne. Likväl, den något pastorala tonen hotar att välta de vackra bilderna i inledningen. Men därmed är det också slut på randanmärkningarna. För Liv till varje pris växer. Och växer. Den blir egentligen bara bättre och bättre. Till och med Roy Andersson lyckas, med sin godmodighet och sin käpphäst om att vi är så story-fixerade, övertyga med sin närvaro. Liksom den ständigt ödmjuke Jan Troell, när han roande minns samarbetet med Widerberg på Barnvagnen. Och von Brömssen hemma vid köksbordet är nästan lika bra som i Lust och fägring stor. Men störst av alla är Thommy Berggren. Här visar han att han kan dra en bra historia, att han kan sätta poängen just där den ska vara, att han har tajming och framför allt att han är rolig. Vi som nästan orkade oss igenom hans pretentiösa sommarprogram fattar knappt att det är samma person.
Stefan Jarl har alltså låtit Berggren få huvudrollen, ett klokt val, även om sannolikt Berggren betraktade den som given åt honom. Filmen kunde lika gärna hetat Berggren om Widerberg och det är alltså inget som helst fel i det, missuppfatta mig rätt. Bättre ciceron i ämnet Widerberg finns inte. Han imiterar Bosse på pricken, hans väljer de avgörande citaten för att måla upp Widerbergs person i rätt färger. Ja, över huvud taget har Thommy Berggren bra minne. Vilken lycka att han erinrade sig telefonsamtalet från kiosken på Drottningtorget och vilken tur att han inte glömde bort historien med blåbären.
Vad det gäller Stefan Jarls egen insats är den nog så imponerande , inte minst i det att hela filmens tillkomstprocess inspelning, klippning, mixning, rubbet gick på runt två månader. En ofattbar produktionstakt, när man ser det färdiga resultatet. För det är inget reportage vi pratar om. Här finns den metodiska strukturen och här finns det poetiska bildspråket, som vi känner så väl från förr. Och här finns passionen för ämnet, Jarls djupa respekt och kärlek till Widerberg skär rakt genom filmen. Inte minst bränner det till i frustrationen över Bo Widerbergs ofullbordade film Rött och svart, en film med liknande tematik, ett struptag på folkhemmets misslyckande, som i Jarls ofullbordade Förvandla Sverige. Över huvud taget är det logiskt att det är just Stefan Jarl som gör den här minnesfilmen, både han och Widerberg har alltid befunnit sig i utkanten av etablissemanget, ständigt obekväma i sin hållning och i sina åsikter. Alltid respekterade, men aldrig omfamnade. Gossarna Ruda i svensk film. Ur denna likhet och identifikation uppstår filmens smärtpunkter.
Filmens titel är, givetvis, hämtad från Widerberg själv. Han ville skala av det teatrala, det inövade, han ville ha liv till varje pris i sina filmer. Han skulle gillat den här filmen också. För sällan sågs det väl så mycket liv som när Thommy Berggren låter minnet flöda, ömsom i tårar av glädje, ömsom i tårar av sorg.
Skådespelare:
Regi:
