Man måste beundra modet. Efter Royal Tenenbaums har nu Wes Anderson för första gången en chans att på allvar nå utanför den närmast sörjande fanbasen av glåmiga litteratur- och grafisk design-nördar. Med hela Disneys marknadsföringsbudget i ryggen.
Vad händer? Han spelar in en anal, skitmärklig pastisch på Jacques Cousteaus k-märkta undervattensdokumentärer från 60- och 70-talet. Och låter den - så när som på ett gäng filipinska pirater och en Jonathan Richmansk matros som spelar David Bowie-covers på portugisiska - nästan helt sakna tempo och riktning.
The Life Aquatic With Steve Zissou, som den överlägsna originaltiteln lyder, har varit omöjlig att inte älska ändå sedan de första pr-bilderna på Bill Murrays ubåt (eller de där han demonstrerar den vite mannens funk i rolig hjälm). Ändå är det en kärlek som aldrig riktigt kan ta sig förbi det där första konceptuella stadiet. Precis som Life Aquatics absoluta motpol, idéorgien I Heart Huckabees, känns det här mest som en briljant trailer där vi fortfarande väntar på själva filmen.
Faktum är att hela Life Aquatic speglar sinnesstämningen hos Steve Zissou (Bill Murray), en åldrande oceangraf som tillsammans med sitt luggslitna crew ska göra en sista storslagen resa/dokumentärfilm - för att dräpa den bisarra "jaguarhaj" som slukade Steves bästa vän. På samma sätt som Steve är märkt av livets misslyckanden och brutna löften, finns något märkvärdigt resignerat över hela den här filmen.
Man har i princip importerat hela skådisgänget från Royal Tenenbaums (och lagt till Cate Blanchett, lite springpojkar och Willem Dafoe på tyska). Men där det Tenenbaumska hemmet vibrerade av energi, förblir retroskeppet Belafonte en kuliss (uppbyggd Dogville-style, utan väggar) som ännu inte tagits i bruk. Anjelica Huston, tyken miljardärska och fru till Steve, går mest runt och bolmar bruna cigaretter. Owen Wilson, Steves nyfunna son, lyckas för första gången i karriären kännas blek och ofarlig. Inte ens Bill Murray, några lysande stoismer till trots, är att känna igen.
En bit in i deras molokna resa slår det mej att det kanske är meningen. För även om det alltid funnits en vemodig underton i Wes Andersons filmer är det här den första där pessimismen inte garderas med färgkoordinerad quirkyness (okej, de har likadana röda toppluvor, men det blir aldrig samma sak).
Life Aquatic blir mer än något annat en uppgiven studie i uppbrott och svek. Att vi på vägen även får kolla in Henry Selicks stop motion-animerade crazyfiskar får betraktas som en ren bonusOch med sitt fortsatta intresse för infekterade far-son relationer kanske Wes Anderson är mer av en ung Steven Spielberg än vi vågat erkänna.
Överpeppade 35-åringar som kan lägga ner två månader på att hitta rätt typsnitt till en exit-skylt har ju ett rykte att försvara.
Jag vet inte, jag kanske bara är förvånad. [I]Premiär 11 mars [/I]Skådespelare:
Regi:
