Musikern och mångsysslaren Mattias Alkberg har ofta uttalat sig om nostalgi såsom en lögn vi inte kan leva utan. Han har bland annat sagt: Nostalgi är egentligen det här: omskrivning, försköning, självbedrägeri. Den ryske regissören Kirill Serbrennikovs film Leto är så på tok nostalgisk att den lämnar mig förundrad. Var det verkligen så himla magiskt? För vem? Egentligen kan Leto dessvärre även sammanfattas i en enda replik, yttrad av en begeistrad sovjetisk kulturarbetare till huvudpersonen Mikes fru Natasja (Irina Starshenbaum): Vilken kille du har!
Vilka killar asså! På en av den svartvita filmens otaliga romantiskt skildrade fester möts Leningrads coolaste musikveteran Mike (Roman Bilyk) och den yngre mystiska Viktor (Teo Yoo) som kommer dit med moldaviskt vin, en lite mindre begåvad polare och gitarr. Viktors röst stjäl allas hjärtan, inklusive Natasjas, varpå hon blir någon slags bytesvara mellan de två (men oroa er inte, musikens kraft övervinner kvinnotramset). I brasans sken, innan alla kastar sig nakna i vattnet knyts historiska 80-talsband och som publik ska vi ska snart få det ganska repetitivt och väl långsamt inpräntat vilken enorm betydelse T. Rex, Talking Heads, Iggy Pop och Lou Reed hade på Leningrads musicerande grabbar där de drog runt och längtade efter frihet. Alltmedan deras flickvänner, mödrar och groupies marginaliseras på ett sätt som är så till den grad förvridet att man vill lämna salongen och bli feministisk pekpinneviftare på heltid.
På en hylla längst upp i filmarkivet finns en särskild plats för alla dylika naivt snyftiga och exkluderande generationsskildringar med ambitionen att göra det inte alltför avlägset förflutna sexigt, progressivt och (västerländskt) lättsamt genom att släta över allt oskönt. Men trots de glada musikalinslagen och animationerna som virvlar kring de gråa spårvagnspassagerarnas huvuden, kommer Leto mest bli ihågkommen som en praktdemonstration av daterade killkalaslekar som i alla tider givits en aura av helighet av den obotliga nostalgin.
