En talkshowhost med betydande ställning (Emma Thompson) är på ålderns höst. Sin ställning till trots har hennes relevans svalnat. Gästerna hon bjuder in är vältaliga, men sällan citatvänliga nog för att ta plats i mediabruset. När hon riskerar att förlora sin talkshow försöker hon förnya sig själv genom att inta en mer politiskt färgad roll. Samtidigt anländer Molly (Mindy Kaling) och försöker göra sig hörd i det mansdominerade skrivrummet.
Filmens främsta intresse verkar vara att budskapet inte ska gå förlorat. Att Mindy Kaling, som även skrivit filmen, vill utnyttja sin plattform för att föra ett politiskt argument går inte att ta miste på. Scen efter scen ropas budskapet ut med så klar och tydlig stämma att ingen någonsin, någonstans, ska kunna missa poängen. Till den grad att det dikterar innehållet till något närmare en föreläsning än en idiosynkratisk film. Hur välmenande budskapet än må vara förlåter det inte en icke-existerande stilism, plågsamt självförhärligande musik eller platta karaktärer.
De få gånger filmen släpper pekpinnen och tillåter lite egenheter är när Emma Thompsons Katherine Newbury tar plats. Thompson har en självklarhet och rytm i sättet hon levererar sina repliker och hon är en karaktär med motsägande egenskaper. Hon är kall, men hon bryr sig. Hon har stark integritet och en politisk identitet – med föga intresse för personliga relationer. Hon beter sig som en människa, till skillnad från de andra karaktärerna som inte är mycket mer än vandrande plakat. Men de få stunderna Thompsons andas liv i filmen är inte tillräckligt. I det stora hela är filmen en livlös föreläsning utan någon som helst hantverksmässig flärd.
