I sin första spelfilm förvandlade Jan P. Matuszyński den polske konstnären Zdzislaw Beksińskis familjekrönika till en sällsynt lyckad biografisk film. Den sista familjen kastade inte bara ljus på Beksińskis surrealistiska konstnärskap utan fångade även ett betonggrått polen under 1900-talets sista kvartssekel som fond för familjen Beksińskis tragiska livsöde. När Matuszynski nu tar sig ann ett annat kapitel ur Polens sena 1900-talshistoria är det återigen med en familjetragedi i fokus, men ett betydligt allvarligare tonläge.
Lämna inga spår antar formen av lika delar historiskt drama och återhållsam politisk thriller. I centrum står den politiska aktivisten tillika poeten Barbara Sadowska (utmärkt hålögt spelad av Sandra Korzeniak), vars son Grzegorz Przemyk (Mateusz Górski) den 12 maj 1983 misshandlades så svårt av polis i dåvarande Folkrepubliken Polen att han senare avled av sina skador.
Misshandeln äger rum knappt 10 minuter in i filmen efter att en nyexaminerad, berusad och levnadsglad Grzegorz arresteras på tvivelaktiga grunder tillsammans med vännen Jurek (Tomasz Ziętek). Scenen som följer på polisstationen utspelar sig i en enda rå och tumultartad tagning. Under den korta tid batongslagen haglar mot Grzegorz kropp hinner en överordnad passera och instruera konstaplarna att slå mot magen istället, för att inte lämna några spår.
I den mån några spår lämnats sopas de igen efter misshandeln. Istället för att få vård skickas Grzegorz i ambulans till psyket under förevändningen att han skulle vara narkoman. När han väl flyttas till sjukhus är det redan för sent att rädda hans liv.
Atmosfäriskt är Matuszyńskis palett lika övertygande här som i Den sista familjen. Inte minst tack vare Kacper Fertacz som fotat båda filmerna. Men skildringen av Barbaras och Jureks kamp för rättvisa blir aldrig lika hypnotisk. Lämna inga spår är lika scenografiskt övertygande som välspelad, men kanske visar Matuszyński det allvarstyngda ämnet väl stor vördnad. Det är en stram skildring av en korrupt rättsapparat som väjer för allt vad sensationalism heter. Trots att Barbara och Jurek har all anledning i världen att uppleva paranoja smittar känslan inte riktigt av sig. De bakomliggande konstnärliga besluten är till synes lika medvetna som sobra, och resultatet är en utmärkt historieskildring som om än något försiktigt, balanserar sorg, frustration och hopplöshet med stor skicklighet. Ändå tänker jag att Matuszyński kan bättre.
Läs även Nöjesguidens intervju med huvudrollsinnehavaren Tomasz Ziętek: "Att skådespela är att lösa problem"
