”Att skådespela är att lösa problem”

Nöjesguidens filmredaktör Kasia Syty haffade det polska skådespelarstjärnskottet Tomasz Ziętek under hans första Stockholmbesök.


Tomasz Ziętek (tˈɔmaʃ ʑˈɛntɛk) är Polens motsvarighet till Gustav Lindh. Ungefär lika känd, hittade till skådespeleriet via kärleken till musikaler och har vid det här laget synts i ett otal Netflix- och filmproduktioner – av varierande kvalitet.


Jag möter Tomek (vi kan ta det med polska smeknamn en annan gång) på Stora bageriet vid Scenkonstmuseet. Det är första gången han är i Stockholm och det är på inbjudan av distributören av det polska Oscarsbidraget Lämna inga spår i regi av Jan P. Matuszyński. Han berättar med en för mig hos unga stjärnor hittills oskådad entusiasm om gårdagens middag på Prinsen, de svenska bakverkens perfektion och måleriet på Nationalmuseum. 

Lämna inga spår utspelar sig på 1980-talet och handlar om ett av Polens (många) nationaltrauman – den kommunistiska polisens brutala dödsmisshandel av studenten Grzegorz Przemyk. Ziętek spelar mordets enda vittne, Jurek Popiel, som tar upp kampen mot polisen och mot regimen som gör allt för att dölja vad som hänt.

Hur tolkas filmen här och på andra platser där man kanske inte direkt känner till mordet? 
– Den får sitt andra liv just nu känns det som. Trots att den utspelar sig för nära fyrtio år sedan drar tittarna i väst direkt paralleller till den nuvarande situationen i Ryssland, Belarus och Ukraina. Och när vi reste med den till USA och Oscarskampanjade var huvudämnet under samtalen efter visningarna George Floyd och polisbrutaliteten. Trots att vi berättar om ett specifikt verkligt polskt fall från 1983, visar det sig vara en universell historia om en individs kamp mot ett grymt, själlöst system.



Hur skulle du beskriva din karaktär? 
– Han är en ung man som kommer från en mycket välbärgad familj och fortfarande bor hos sina föräldrar. Han kan göra vad som helst i livet, men han har svårt att bestämma sig – ett aktuellt problem för många unga idag. Mordet han bevittnar formar honom som människa. Det förstör honom, men formar samtidigt hans karaktär. Generellt sett tycker jag att den här filmen är lite coming of age. Jurek får en mening med livet och blir vuxen på grund av det tragiska som händer. Och det slog mig verkligen att hans karaktär står inför samma problem och utmaningar som dagens unga gör.

Relaterar du? Du har hållit på med musik, hoppat av musikskolan, varit en sökare känns det som. För att till slut bli någon slags renässansmänniska. 
— Resonansmänniska snarare, haha. Så kan du skriva i intervjun. Ja, jag har alltid hållit på med musik och varit med i kör. Men under åren i skolan blev jag alltmer avskräckt från musik, så jag hoppade av.

Det var likadant med scenskolan. 
— Med den skillnaden att de kickade mig.

För mycket frånvaro?

—Anledningen var rätt absurd, men i skolans verklighet var det för att jag bröt mot alla regler. I Polen får inte förstaårsstudenterna representera skolan någonstans och jag spelade med i en föreställning – det var för övrigt Bergmans Gycklarnas afton som jag även gjorde livemusiken till. Men jag är väldigt glad över att jag kickades och för att teaterskolan fick mig att inse hur lätt det är för mig att vara på scen. Och jag har fortsatt med både skådespeleriet och musiken som gitarrist och vokalist i mitt band The Fruitcakes.

Och i år släpper du ditt soloalbum som The Ape Man Tales. Skulle du kunna välja mellan film och musik?

— Inte alls. Det är därför jag försöker balansera dem hela tiden.

Vilka kreatörer känner du dig mest inspirerad av?

— Jag har alltid varit väldigt intresserad av måleri. Måleriets historia ger dig möjlighet att fördjupa dig i alla trender och världsförändringar. Som ingen annan konstart. Filmen är egentligen en utveckling av måleriet känner jag. Men jag har varken favoritkonstnärer eller några drömroller. Det verkar så begränsande. Att skådespela är för mig att lösa problem. Det är vad det handlar om och det är det jag gillar mest.