Det var snart 20 år sedan Dennis Jürgensens [I]Kærlighed ved förste hik[/I] gavs ut och sedan dess har boken blivit läst av ungefär en femtedel av Danmarks befolkning. Med andra ord: en folklig bestsellerhit. En söt ungdomsskildring med fokus på Victor, en kille som går i första ring på gymnasiet och drabbas av akut "Anja-epidemi", ett svallande och häftigt orealistiskt kärleksrus orsakat av skolans vänaste donna. Men epidemin kompliceras, inte minst av att prinsessan själv tillhör en annan sfär än den okysste grodan - hon går i tredje ring och är tillsammans med den tuffe rikingen Peter.
Victor, som spelas tveksamt och storögt av Robert Hansen, har emellertid obotliga vapenbröder i sitt lilla killgäng och när Thorkild ordnar fest i föräldrarnas villa dyker den godhjärtade Anja upp med den tuggummituggande polaren Gitte. Just när stackars Victor gaskat upp sig och ska bjuda upp, börjar han hicka och hela festen stannar upp. För att kurera en obotlig hicka behövs som bekant en smärre chock och Anja erbjuder sig frivilligt att ge den fumlige riddaren en stor smällkyss, men bara om han lyckas hicka en gång till...
Danskarna är kända för att göra bra ungdomsfilm och lyckas ofta hitta en charmig men angelägen ton i vardagliga scenarion. Men [I]Kärlek vid första hick[/I] är ett slags återgång till dansk folkkomedi när den är som sämst. Vi möts av plumpa karikatyrer, som till exempel Peter, en löjligt porträtterad snorsnobb satt i kontrast till Victor och hans hederliga helyllekamrater. Lägg därtill grepp som känns nästan slapstickartade, när denna genre tillåts att bjuda på sina sämsta sidor, som i en plågsamt utdragen scen där Victor hänger upp och ner i kroken på en toalettdörr och avlyssnar en konversation mellan Peter och Gitte samtidigt som han försöker komma loss.
Långfilmsdebutanten Tomas Villum Jensen, som arbetade som regiassistent åt Søren Kragh Jacobsen på dennes [I]Ön i Fågelgatan[/I], och författaren Dennis Jürgensen, som varit med och utarbetat de första manusutkasten, har i stort sett följt ursprungsromanens handling. Däremot är iscensättningen klichéfylld och taskigt opersonlig. Man har velat göra en dansk [I]American pie[/I]-light, med ett lätt uppfostrande psykologiskt patos målat med lika lätta, tassande händer, men har i stället hamnat i ett slowmotion-träsk där den enda lösningen för att ge filmen lite äkta ungdomlig fräschör har varit att dränka den högljutt och långsamt i dansk rocks motsvarighet till Arvingarna: Innocent Blood.
Skådespelare:
Regi:
