Juloratoriet

Juloratoriet har alla kommersiella möjligheter: Byggd på en av de senaste decenniernas mest lästa och älskade romaner, Göran Tunströms magiska Sunne-saga om sorg och kärlek, framförd av några av de mest folkkära skådespelarna och regisserad av en man som senast det begav sig hade ordentliga framgångar med Min store tjocke far (1992).Men det räcker tyvärr inte denna gång heller. Jag har i princip exakt samma invändningar emot denna film som gentemot Min store tjocke far.Skönheten går visserligen inte heller denna gång att ta miste på, vare sig det gäller själva berättelsen eller fotot. Kjell-Åke Andersson tycks både ha förstått det viktigaste i Tunströms roman och tillsammans med manusförfattaren gjort de lämpligaste tolkningarna och förenklingarna, och Harald Paalgards bilder och landskap är ofta så stiliga och undersköna att man kippar efter andan.Här finns också stor yrkeskunnighet på många andra plan; skådespelare som gör sitt jobb, ljus som fäster där det skall fästa, musik (Stefan Nilsson) som förstärker och förhöjer, lyckade miljöer, trovärdighet i kläder och kostym etc.Jo, hantverket är stort, men filmen tyvärr död.Eller kanske ännu bättre: Den saknar glöd. Av romanens enorma passion återstår tyvärr intet.Det vilar en slags långsvensk tradighet över hela filmen, en Bror Duktig i högform som gör allt rätt, men springer ifrån själva livet, det som egentligen skulle gestaltas.Det är som om den här typen av svensk mellanfilm, för svensk medelklass, vore stöpt i en och samma form. Den svenska sommaren, det nordiska ljuset, det lantliga vemodet, den djupa nedärvda sorgen. Vi är givetvis beroende av våra traditioner, och de skall givetvis också odlas, men när man som åskådare får klart för sig att de ansvariga enbart gått på stadig säkerhet är inte första gäspningen långt borta. Kjell-Åke Andersson har inte tagit några risker, och utan risker blir det heller inga halsbrytande, banbrytande äventyr. Det blir inget eget, levande konstverk, utan en hyggligt illustrerad roman. Den fastnar rejält i medelmåttighet.Tyvärr kan inte heller några av filmens viktigaste skådespelare bära upp och iklä sig sina roller. Habers många överspel blir till en svår plåga och han håller sig så att säga strikt till sin text. Talar duktigt direkt ur manus. Har han varit helt övergiven under inspelningen...? Att på detta sättet slösa med en aktör av hans kaliber är inget annat än ett grovt brott. Johan Widerbergs långmäldhet/autism börjar likaså bli till en lite väl sliten kliché; om inte någon vettig regissör snart plockar ur honom ett annat känsloläge börjar vi snart tvivla på dess existens.