Pierre (Guillaume Canet), en storögd tjugofemåring med hustru och barn, är på väg att ta över familjens lantbruk från sin åldrande pappa. Pappan, en ärrad karl som levt (och gärna påpekar att han jävlar i mig har levt) har tekniskt sett frånskrivit sig allt ansvar, men hänger ändå kring runt ägorna. Med en höks blick kritiserar han sonens högtravande entreprenörspretentioner (en bonde är en bonde) och det går inte en dag utan att han skakar på huvudet åt sonens tillkortakommanden. Pierre kämpar på men det är svåra tider för en lantbrukare.
Till skillnad från Pierre, som prövar varenda idé han kan skaka fram för att lyckas, så är Jorden vi ärvde inte särskilt äventyrslysten. Det är en stabil film i säker estetisk utformning. Speltiden tillbringas på grönbruna, vidsträckta fält där dagarna består av enträget slit och blygsam belöning i gengäld.
Guillaume Canet är övertygande i huvudrollen, han förkroppsligar en karl som gör så gott han kan, men som redan har förlorat innan spelet börjat. Lantbrukets allt mer decimerade roll spetsar till konkurrensen och då sorteras de medelmåttiga bort. Det slår hårt mot en man som sällan tänker strategiskt och inte har vett nog att anpassa sig till mer svårhanterliga framtidsutsikter. Canet lyckas även besjäla Pierres åldrande, filmen sveper över en trettioårsperiod, som i en sämre skådespelares händer skulle framstå som geriatriskt lajvande.
Berättarstrukturen är precis och gör nedslag i nyckelsekvenser under den tre decennier långa period Pierre är högsta höns på gården. Det ger ett ödesmättad svep över ett liv som bara kan gå utför: Pierre är född generationer för sent, lantbrukets allt mer svajiga grund kan inte hålla för någon som konstant improviserar avgörande ekonomiska beslut.
Jorden vi ärvde målar bilden av en man som inte kan vinna och med Canet i huvudrollen känns nedåtspiralen givande nog att sitta igenom.
