Selma Lagerlöfs mäktiga ödesdrama från sekelskiftet, inspirerat av en verklig händelse några år tidigare i Nås socken i Dalarna, är en fantastisk, storslagen historia om tro och fanatism. Nyckelfrågan är vad som kunde få ett 40-tal människor att bryta upp från sin hemmiljö, sina gårdar för att ge sig iväg på den långa resan till det nya Jerusalem. På den frågan finns naturligtvis inget entydigt svar, men fanatism är ju inte bara otäckt, det är fascinerande också. Att iaktta.Bille August berättar från ax till limpa, utan krusiduller, allt är tidstroget och korrekt, bilderna mäktiga och storslagna, de många kända skådespelarna gör inte bort sig en enda gång, allt stämmer, allt är perfekt. Det vill säga, det är heller ingen som faller ur ramen, ingen gör det oväntade, ingen sticker ut. (Nästan ingen...). Det är gediget, klassiskt, men också lite, fast bara lite, tråkigt. För särskilt trist kan det aldrig bli med en sådan historia i botten. Inte ens i två timmar och tre kvart.Det är lite komiskt med den här sortens skådespelarfilmer, som är som en sorts stor firmafest. Alla är ju ändå där. Här har vi Wollter, som visserligen försvinner tidigt i filmen, Mona Malm, som vanligt blodfylld och trovärdig, kanske vår mest underskattade skådespelerska, där kommer Björn Granath som vill bygga ett missionshus, för att jaga bort vargarna, vilka han snarare lockar till sig, favoriten Johan Rabaeus är briljant som fyllo, Pernilla August gör en av sina allra bästa roller som Karin, den starkast troende, Hasse Alfredson sympatiskt återhållen, Max von Sydow självfallet strålande som präst, vad annars, och visst klarar sig ungtupparna Ulf Friberg och Maria Bonnevie väl i huvudrollerna. Bille har bra hand om skådespelare, det har han alltid haft.Men bäst, bäst av alla är Lena Endre. När hon, långt om länge, kommer in i filmen, som dotter till den storbonde som köper Ingmarsgården, då liksom förändras ljuset på duken. Förlåt mig, men det är lätt att bli religiös, fast på ett annat sätt, när stor skådespelarkonst dyker upp på det där oförhappade viset. Lena Endre har ett unikt direkt tilltal, minns hennes fenomenala inhopp i Kristin Lavransdotter, en personlig förmåga att låta tystnad och marginellt utspel uttrycka en flodvåg av känslor. Den allra bästa scenen i Jerusalem är den mellan Mona Malm och Lena Endre där den förra lurar den senare att till slut närma sig det nyfödda barnet. Hallelujah, minsann skulle jag kunna ta mig igenom de första två och en halv timmarna bara för den lilla sekvensen.
Skådespelare:
Regi:
