Jeanne d'Arc

Man kan inte med bästa vilja påstå att Jeanne d'Arc förbisetts genom filmhistorien. Dreyers märkliga och expressionistiska porträtt står givetvis ut, men nyligen bortgångne Robert Bressons [I]Processen mot Jeanne d'Arc[/I] (1962) och Victor Flemings storfilm från 1948, med Ingrid Bergman i titelrollen, ska vi inte glömma. Och knappast heller Jacques Rivettes suggestiva nästan sex timmar långa historielektion, som visades på svenska biografer i fjol. Så å ena sidan är det fullt logiskt att Luc Besson, fransk films mest kommersiellt gångbare regissör just nu, vill lämna sitt bidrag. Å andra sidan har Besson inte visat något större intresse för vare sig historiska motiv eller starka kvinnoporträtt tidigare. Så att anta att det mest är den yttre dramatiken som lockat honom, möjligheten att göra Stor Film (hela dialogen är på engelska) är väl inte alltför djärvt. Följaktligen har Luc Besson lagt mycket krut på specialeffekterna för att visualisera Jeannes syner och uppenbarelser i 13-årsåldern och givetvis har han inte exakt hållit igen uttrycket på slagfälten. Det som gjorde Jacques Rivettes film så fascinerande var regissörens ambition att långsamt försöka tränga in i psyket på denna gåtfulla kvinna. Försöka förstå vilka obetvingliga inre krafter som drev henne ut i fält, vid bara 17 års ålder. Och vad som fick henne att fortsätta sin kamp, även efter att hon satt kung Karl VII på tronen i Reims. Luc Besson har valt en tvivelaktig historieskrivning för att förklara Jeannes motiv. Ingenstans i Rivettes noggranna kartläggning framgår det till exempel att Jeannes syster skulle ha blivit mördad och våldtagen, i just den ordningen, av barbariska britter. Något som den unga Jeanne tvingas bevittna. Där föds ett hämndmotiv som minst sagt tar udden av Jeannes inre, religiösa röster. Dessa dränks, som sagt, i specialeffekter och med Milla Jovovich i den krävande huvudrollen får man söka med lupp efter trovärdigheten. Hon är i det närmaste en katastrof. Hennes minspel i de avsnitt där vi ska förstå vilka starka krafter som rider henne, för mest tankarna till en nyfrälst konfirmand på amfetamin. Till att gestalta ett av kvinnohistoriens mest gåtfulla porträtt väljer alltså Besson sin dåvarande flickvän, en fotomodell. Detta tyder givetvis på exceptionellt dåligt omdöme och tillsammans med regissörens omvittnat begränsade kvaliteter när det gäller personinstruktion blir resultatet också därefter.