Järnvägare

Det finns få saker som är beständiga i världen, men Ken Loach kärlek till den brittiska arbetarklassen är en av dem. Som han älskar dessa manliga miljöer, knegarna i fikarummen med sin hårda jargong, sitt dödsförakt inför överheten och sitt sinne för practical jokes. Den här gången är spelplatsen Yorkshire, och ämnet de konsekvenser som en vårdslös privatisering av British Rail får för fem av männen som jobbar på spåren. Beskedet om kommersens intåg i den statsanställda tryggheten kommer från ingenstans på ett oförberett personalmöte, namnskylten på byggnaden byts ut inte bara en, utan två gånger och i en insmick- rande informationsvideo pratar den nye chefen om den ljusa framtiden ackompanjerad av sån där vederstygglig synthig företagsvideomuzak. I verkligheten är det mindre polerat - vi pratar avgångsvederlag, uppsägningar av fackligt aktiva, ineffektiv konkurrens och vårdslösa entrepenörer som lägger hutlöst låga anbud på bekostnad av arbetsvillkor och säkerhet. För de flesta av järnvägsarbetarna byts den trygga tillvaron mot ett liv som frilansare där de hyrs in på dagsbasis, visserligen bättre betalda men utan alla sociala förmåner och rättigheter. Och om det är någon som vågar sig på att ta upp säkerhetsföreskrifter när man är ute på spåren och jobbar, så räcker det med några veckor utan jobb för att kväsa även den argaste arbetsrättskämpe. Det är en dyster, men pedagogiskt berättad historia - en "så funkar världen utan fackförbund " för 00--talet, och enkel att översätta till Sverige och en rad branscher. Hur villkoren på jobbet försämras, hur uthyrningsföretag ersätter fast anställda - och det märkliga i att det på något sätt alltid är de som hade minst från början som förlorar på förändringarna.Och framför allt, hur det lika ofta handlar om falsk matematik. Hur den så kallade konkurrensen lika gärna kan leda till resursslöseri och dubbelarbete. Inom snart sagt alla områden inom arbetslivet finns samma utveckling, i Stockholm räcker det med den uppenbara parallellen med pendeltågskaoset för något år sedan för att inse att Loach film knappast är någon överdriven skildring. Men pedagogiken i budskapet sker på bekostnad av engagemanget för rollfigurerna. Även om huvudpersonernas kriser och trassliga privatliv får visst utrymme så är rollfigurerna först och främst Loachska arketyper i en film med högre syften. Och där förloras också den verkliga skärpan. Istället blir det en lågmäld och träffsäker skildring av verkligheten, men utan den verkliga vreden och passionen.