Förmodligen har ingen dött av en överdos av Wes Anderson. Hans senaste produktion om hundar som tvångsdeporteras till en japansk skräpö formligen dryper av allt det som man så väl känner igen från hans tidigare filmer. På gott och ont.
Problemet började med The Grand Budapest Hotel, som var ett fantastiskt vackert och mumsigt välgjort men lite väl effektsökande vykort, en wannabe-essä om Mellankrigseuropa. Många kommer säkert att vilja landsförvisa Isle of Dogs till filmindustrins motsvarighet till Trash Island. För det är något som händer när Anderson försöker skildra allvarliga problem – populism, diktatur, fejknyheter, rasfördomar – det känns som om han använder dem som ursäkt för att skapa vackra bilder som i längden ekar tomt. Genom att uppmärksamma och varna för den posthumanistiska erans faror och fasor, bidrar den kultförklarade regissören paradoxalt nog till många stereotypers kvarlevnad, och resultatet är en film som infantiliserar mottagaren en smula.
Historien om det 12-åriga föräldralösa barnet Atari som med hjälp av fem herrelösa hundar försöker lokalisera sin saknade livskamrat Spot innehåller mycket som känns igen från förr – en tillräcklig (över)dos av känslor, absurd humor och minutiös noggrannhet vad gäller mise-en-scène. Den dystopiska berättelsen är förlagd till en snar framtid, i den fiktiva japanska staden Megasaki, styrd av en korrupt borgmästare, som manipulerar allmänheten för att få förföljelsen av hundminoriteten att verka rimlig.
Filmen når aldrig samma höjder som Wes Andersons fenomenala Fantastic Mr. Fox, men visar regissörens enorma glädje i att göra överraskande handlingsvändningar. Nog svävar Akira Kurosawas ande över Isle of Dogs, och dessutom smugglas en charmerande hyllning till Ozu Yasujirō in. Dessa för de wesandersonska filmerna så typiska blinkningarna överbelastar inte filmen, tvärtom väger de upp de uppenbara svagheterna och bildar en i slutändan rolig västerländsk kompott som hjärnan direkt associerar till tillståndet efter att ha sett Netflixfilmen Okja. Och det är ju sympatiskt att allt sker in the name of de eviga vänskapsbanden mellan hundar och människor.
