I huvudet på John Malkovich

Popvideofilmaren Spike Jonzes filmdebut är lite som om Alice i Underlandet fått knapra på ett antal illegala substanser. Det är en fullständigt knäpp idé, som kanske egentligen borde stannat på skrivbordet. Men för att vara en knäpp idé som ändå gått vidare så långt som till den vita duken, har regidebutanten Jonze och manusdebutanten Charlie Kaufman fått till det ganska väl. Det är kul, det är vansinnigt - men det är också kolossalt flyktigt och ytligt. Skruvad underhållning för stunden. Den misslyckade marionettspelaren Craig Schwartz, spelad av en alltid lika inspirerad John Cusack, söker efter en större mening med tillvaron. Hustrun Lotte, en fullständigt oigenkännlig Cameron Diaz (hon har avgjort inte fått den här rollen för sitt utseendes skull) driver en djuraffär och släpar dessutom hem schimpanser, illrar och leguaner till lägenheten för att pyssla om dem. När Craig kommer hem, efter att ännu en gång fått på flabben på stan, av en äldre man som provocerats av hans marionetter, rekommenderar hon honom att söka ett vanligt jobb. Med de flinka fingrarna får han tjänst som arkivarie på ett företag som har sitt kontor på våning 7 1/2. Och det är verkligen bara en halv våning, det vill säga alla går runt med böjd rygg, som om det vore helt normalt. Fullt i linje med resten av filmen där allt onormalt till slut upphöjs till normalt. Bakom ett arkivskåp hittar Craig en dag en tunnel som visar sig leda rakt in i hjärnan på John Malkovich. Snart inser Craigs förföriska kompanjon Maxine att man kan tjäna pengar på att låta folk komma dit och byta identitet för en stund. Alltså enligt filmens eventuella budskap att vi alla är så jag-svaga att vi egentligen vill vara någon annan. Djupare och svårare än så blir det aldrig i [I]Being John Malkovich.[/I] Hur ska jag säga, det är inte riktigt lika kul som det eventuellt låter. Det är otroligt skruvat, men min ork för den här sortens knasigheter har sin självklara begränsning. Så när [I]Being John Malkovich[/I] mot slutet dessutom försöker belägga och förklara, nästan vetenskapligt stadfästa hur tunneln och de jourhavande personligheterna uppstått, då tar filmen sig själv på alltför högtidligt allvar och av det vrickade och visuellt originella återstår mest ett krampaktigt och pretentiöst nonsens. (Premiär 3 mars)