Höstlöv som faller

Calle Wahlström 13:59 12 Oct 2023

Utanför en biograf står en arbetslös kvinna och en skåpsupande byggarbetare framför affischen till David Leans tårdrypande mästerverk Kort möte, om den lika omöjliga som slumpartade romansen mellan Celia Johnsons Laura och Trevor Howards Alec, som båda är gifta på varsitt håll. Affischen är förstås ingen slump, för även om filmen Ansa (Alma Pöysti) och Holappa (Jussi Vetanen) sett är en annan, och även om ingen av dem är gifta, blinkar Aki Kaurismäki ogenerat till Leans film i Höstlöv som faller. Stundtals verkar också parets romans lika utsiktslös som en gång Lauras och Alecs. Efter att Ansa gett sitt telefonnummer till Holappa hinner han knappt stoppa den ihopvikta papperslappen på fickan innan den trillat ut och blåst bort i rännstenen. Det är en enkel bildlösning, utan krusiduller, som inte minst förråder Robert Bressons inflytande på den finska regissören.

Om Bressons inflytande inte är tydligt nog får en annan biobesökare konstatera att filmen de just sett, Kaurismäkivännen Jim Jarmuschs The Dead Don’t Die, påminde honom om en Prästmans dagbok. Ansa säger för sin del att hon aldrig skrattat så mycket - något vi som publik dock aldrig ser, utan tillåts istället själva skratta åt det torra replikskiftet samtidigt som jag försöker minnas om jag någonsin sett någon skratta i en Kaurismäkifilm. Utanför biografen har i varje fall varken Ansa eller Holappa mycket att skratta åt.

Höstlöv som faller är fortsättningen på Kaurismäkis så kallade “proletärtrilogi” - eller vad han själv kallat för “förlorartrilogin” - vilken består av Skuggor i natten, Ariel och Flickan från tändsticksfabriken. Precis som i de filmerna är karaktärerna i Höstlöv som faller just löv för kalla kapitalistiska vindar. Ansa har nyligen fått sparken från ett snabbköp där hennes tillvaratagande av utgångna varor inte uppskattades av ledningen. Förhållandena på Holappas arbetsplats är inte mycket bättre. När en kollega påpekar att ciggen kommer att bli hans död svarar han att dammlungan tar honom innan dess. Dessutom är han deprimerad för att han dricker för mycket, och dricker, det gör han för att han är deprimerad. Men så tänds ett ljus en fredagskväll, när Holappa första gången möter Ansas blick till tonerna av en finsk bearbetning av Franz Schuberts “Ständchen” på en deppig kareokesylta.

Kaurismäki ömmar för sina förlorare med en omsorg som smittar av sig. Men som ofta förr ömmar han också för något svunnet. På ölschappen Holappa besöker tycks tiden stått still, likaså i ett kök där Ansa får tillfälligt jobb som diskare. Vad som förråder något slags nutid är främst nyheter från kriget i Ukraina, vilka skvalar från Ansas bordsradio. Det är knappast långsökt att kalla Kaurismäkis patenterade stil för en finsk motsvarighet till Roy Anderssons glåmiga folkhemstablåer. Men till skillnad från Anderssons senaste filmer finns det fortfarande något både vitalt och ödmjukt i den humanistiska bildpoesin. Även om man knappast kan anklaga Kaurismäki för föryngring eller förnyelse har han fortfarande mer ljus att sprida över finskt vemod. Detta trots att han egentligen annonserade sin pension redan 2017. 

 
Kuolleet lehdet
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner