Nu för tiden hänger det väl en Hilma af Klint-affisch i de flesta hipsterhem, men ändå är konstnärens intressanta livshistoria fortfarande rätt okänd. Hilma var nämligen den första konstnären i världen att måla abstrakt, men det är först nu som hon blivit erkänd för det. Under sin egen livstid blev hennes konst ifrågasatt och därför visades den upp först 20 år efter hennes död, som hon själv instruerat. Hon levde också öppet som lesbisk. En tacksam premiss för en film alltså, därför är det svårt att inte bli besviken på hur diffus Lasse Hallströms nya filmatisering är.
Hilma är först ut i Viaplays satsning på engelsktalande filmer. Ett förståeligt drag också eftersom af Klints konst tagit världen med storm de senaste åren och visats upp i bland annat New York, Los Angeles, London och Berlin. Men det är synd för det skapar ett extra lager av distans när skådespelarna inte har tillgång till sitt modersmål. Det blir dessutom extra märkligt när flera av skådespelarna faktiskt är britter.
I huvudrollen som Hilma ser vi Hallströms dotter Tora Hallström, som gör sin första stora roll, och som den äldre versionen ser vi hans fru Lena Olin. Särskilt Tora gör ett fint porträtt av konstnären, trots att filmen rent narrativt faller lite platt och innehållet känns lite tunt för en två timmar lång film. Det uppstår helt enkelt fler frågor än svar, vilket gör att filmen blir både långdragen och inte har någon logisk följd. Dessutom kretsar en stor del av filmen kring det andliga, och det återges i krystade, animerade visioner. Något som ytterligare tar en ur historien är de taffliga försök att återge utomhusmiljöerna i 1800-talets Stockholm.
Filmen följer främst Hilmas konstnärskap. Efter lillasysterns död blev Hilma allt mer andlig och ville få kontakt med andevärlden. Genom sina forskande illustrationer och målningar ville hon förstå hur världen fungerar. Tillsammans med fyra andra kvinnor hon träffade på Konstakademien bildar hon “De fem”, som höll seanser där de nedtecknade meddelanden som de tog emot från andarna, så kallad automatisk skrift och tecknande.
Syftet med Hilmas konst är väl dokumenterat, men om hennes privatliv vet vi desto mindre och tyvärr gör filmatiseringen inte tittaren mycket klokare. Hallström gjorde research inför filmen i tre år och har också tagit hjälp av flertalet medium för att få kontakt med Hilma. Det verkar ju vara det nya moraliska rättfärdigandet för att göra biografiska filmer om kvinnor som det saknas tillräcklig kunskap om, vilket skaparna bakom Blonde också gjorde nyligen. Filmen är bra om du inte vet någonting alls om Hilma sedan innan, det är en väldigt ytlig grundkurs. Jag vill hellre tipsa om att Moderna Museet i Stockholm just nu ställer ut hennes målningar, ett måste för den som inte redan sett dem!
