Lena Olin

Bang bang orangutang

Mina damer och herrar, Simon Staho presenterar: Ännu en film med en olycklig Mikael Persbrandt bakom ratten på en bil. [I]Bang bang orangutang[/I] har kanske en hel del likheter med [I]Dag och natt[/I], men här har Staho skruvat upp humorreglaget ett par varv. Karln har ärligt talat gått helt apeshit med grälla färgfilt

Brottsplats Hollywood

Los Angeles, eller som man ofta slarvigt sammanfattar - till exempel i den här filmen - "Hollywood", är en stad så osannolik att man måste vistas där ganska ofta för att fatta att det är på riktigt. Att det är en helt naturlig sak att poliser parallellt med sitt uppdrag drömmer om att bli skådespelare och under utryckning uruselt reciterar ur [I]Linje lusta[/I]. Eller är yogainstruktör, husmäklare

Chocolat

Med ett budskap som kunde vara hämtat från Tomas Ledins singel [I]Hopp[/I] har Lasse Hallström nu gjort en film med, eh... choklad i huvudrollen. Och budskapet? Jo, det går ut på att man måste bejaka sin sinnlighet för att bli människa. Och det vore väl vackert så om inte Hallström försökt sig på att måla en chokladbrun (förlåt) fresk över vårt behov av befrielse från traditionens tvång. Också i

Polish Wedding

Lena Olin lär knappast se tillbaka på 90-talet som ett triumfens decennium. Efter ett antal pinsamma amerikanska inhopp ([I]Havana, Mr Jones[/I]) har Olin nu definitivt fastnat i rollfacket påfrestande sensuell kvinna som kastar huvudet bakåt i gutturalt skratt, eller sexuell lust. Filmen hyser även en hel del andra kända anleten, vilket kanske får någon att plocka med den från videohyllan, me

Polish Wedding

Lena Olin lär knappast se tillbaka på 90-talet som ett triumfens decennium. Efter ett antal pinsamma amerikanska inhopp ([I]Havana, Mr Jones[/I]) har Olin nu definitivt fastnat i rollfacket påfrestande sensuell kvinna som kastar huvudet bakåt i gutturalt skratt, eller sexuell lust. Filmen hyser även en hel del andra kända anleten, vilket kanske får någon att plocka med den från videohyllan, men

Hamilton

Detta femte filmförsök att via Jan Guillous folkkäre hjälte återupprätta Sveriges fornstora militära dagar, är intressant på många vis. Dels som ytterligare ett bevis på att svensk (okej, regissören är norsk) actionfilm, mer än någon annan genre, lider av USA-komplex. Vilket i och för sig inte är något att varken förundras eller förfasas över. Problem uppstår dock när filmmakarna anammar en sim