Hillbilly Elegy är en smärtsamt konventionell och smetig uppväxtskildring baserad på riskkapitalisten J.D. Vances bästsäljande memoar med samma namn. Efter Vanessa Taylors manus försöker Ron Howard desperat humanisera den vita amerikanska underklass som inte sällan etiketteras som “white trash”, eller förknippas med Donald Trumps väljarbas. Ledordet torde alltså vara klass. Men varje tillfälle till fördjupning väljs bort för melodramatisk misärporr med vadderade kanter.
Berättelsen om hur J.D. tar klivet från den fattiga uppväxten i hjärtat av det amerikanska rostbältet till Yales juristprogram hade gjort gott i att fokusera mer på spänningen och relationen mellan kvinnorna som uppfostrade honom: den missbrukande mamman Bev (Amy Adams) och den hårdhudade mormodern (Glen Close), eller “mamaw” som J.D. säger med släpig dialekt.
Det är mammans senaste återfall som får en vuxen J.D. (Gabriel Basso) att återvända till hemstaden Middletown, Ohio, för att för att konfronteras och försonas med sin bakgrund. Men under en speltid frikostigt strösslad med återblickar - där en ung J.D. spelas av Owen Aszatlos - kommer vi trots Adams varje ansträngning aldrig närmare Bev. Mer iögonfallande är därför en permanentad Close, med en lika permanent cigg fastkilad i ett ansträngt underbett. Nog är det en något överspelt prestation, men därför också det i särklass mest underhållande i en film som i övrigt gör allt annat än att ta ut svängarna.
Mamaw läxar bland annat J.D. att det heter Indian, som i Cleveland Indians, och inte ursprungsbefolkning. Men grodorna kan aldrig hoppa kvickt nog ur hennes mun för att finta bort filmens brister.
