The Hi Lo Country

Stephen Frears klev för tretton år sedan fram som 80-talets förste Londonskildrare. I [I]Min sköna tvättomat[/I] och [I]Sammy and Rosie Get Laid[/I] berättade han med lätt hand om mänskliga förhållanden under järnladyn Thatchers regim. Frears var en man i tiden, nära gatan, en man med visioner. Nu spelar han på de stora grabbarnas planhalva och det var länge sedan han gjorde någonting av större angelägenhetsgrad. Efter flytten till USA är det i stort bara [I]The Grifters[/I] som har varit något att föra in i historieböckerna. Men om det sena 80-talets samtidsberättare Frears har känts fjärran i filmer som [I]Slumpens hjälte[/I] och Mary Reilly befinner sig han nu, med denna filmatisering av bästsäljaren [I]The Hi Lo Country,[/I] eoner från mammas gata i Leicester. Men han verkar ändå trivas. Likt en tillfällig turist i John Wayne-land tittar han storögt på vyerna, förundras inför det karga, hårda och danande klimatet, men verkar aningen för lättflirtad av machokulturen. När det kommer till mänskliga tillstånd sitter han emellertid relativt säkert i sadeln - ett hjärta krossas väl på ungefär samma sätt i England som i USA. Även om kärlek med förhinder finns på dagordningen är det emellertid framförallt huvudpersonernas illusioner som sliter spö i detta episka drama från 50-talets New Mexico. Vi möter Billy Crudups sammanbitne Pete då han sitter i sin bil utanför en liten bykyrka. Pete har ett gevär i handen och någon ska snart dö med stövlarna på. Vem den olycklige är får vi inte veta förrän nästan två timmar senare, istället tar Petes röst oss några år tillbaka i tiden, då han och bäste vännen Big Boy fortfarande "levde rövare". De har båda kommit levande ur andra världskrigets inferno och börjar så sakteliga bygga upp en tillvaro baserad på boskapsskötsel och saloonbesök. De båda, och speciellt då den dominerande Big Boy, håller desperat fast vid den gamla tidens seder och bruk medan resten av samhället sakta går från Vilda till Tama Västern. Temat är inte direkt purfärskt men amerikanerna anser inte att det i just denna genre finns ett bäst-före-datum. Sam Peckinpah utforskade saken i såväl sin klassiker [I]Det vilda gänget[/I] som i [I]Pat Garret och Billy the Kid,[/I] och det trotsar därför inte logiken att röna att denne gamle slow-motion-pionjär för länge sedan gjorde ett misslyckat försök att få fram ett gångbart manus på [I]The Hi Lo Country.[/I] När så denna filmatiserings producenter (Martin Scorsese och Barbara De Fina) ansåg det vara dags att ta itu med saken igen, anlitade de mannen som skrev manus till just Peckinpahs [I]Det vilda gänget,[/I] Walon Green. Cirkeln var sluten och kameran laddad - och Woody Harrelson får ytterligare en chans att briljera. Visst är han redan från början en mycket bra skådespelare men det manus som ovan nämnda storheter lyckades driva fram är fyllt av lyrbollar för den gamle Skål!-aktören. Dialogen är överhuvudtaget, i de flestas munnar, både potent och underhållande och viljan att ge figurerna ett liv innanför ytan är tydlig. I några fall även framgångsrik. Den ödesmättade tonen och den mentala kargheten för stundtals mina tankar till Peter Bogdanovichs suveräna småstadsberättelse Den sista föreställningen. Men det handlar inte bara om förlorad oskuld och om att det var bättre förr, utan till stor del också om manlig vänskap - vilket säkert, och i dessa Ben och Gunnar-tider, kan få en och annan att rygga. Och detta är sannerligen männens värld, både på duk och i sentens. Petes och Big Boys gemensamma kärlek till Patricia Arquettes Mona är av den slitsamma sorten, och Pete drar oftast det kortaste strået. Kärlektriangelns sköraste ben är självklart ändå av feminin art - Big Boy och Pete är ju först och främst Polare, och Pete väljer att istället trösta sig hos den oskuldsfulla Josepha. Att madonna-eller-hora-komplexet fortfarande rådde bland 50-talets kaktusar må vara hänt, men det hade inte skadat om Frears hade vågat sig på en uppdatering i ämnet. Slutet, som mer går i Lucky Luke-anda än i den tidigare anslagna noir-känslan, kunde vi gott också ha varit utan. Därutöver: Den som ogillar att se tingens ordning ruckas bör stålsätta sig inför Sam Elliots entré. Elliot, som har givit valrossarna en ambassadör i människoland, har nämligen rakat av sig mustaschen.