En tisdag för tre år sedan satt 15-åriga Malala på bussen på väg till skolan när en taliban kom fram och sköt henne i ansiktet. Brottet: hon hade offentligt tagit ställningen mot talibanernas förbjud att låta kvinnor utbilda sig. Mot alla odds överlevde Malala attacken. Istället blev hon exakt det som ideologin hade försökt tysta – en världsröst med närmast mytologisk status.
Oscarbelönade Davis Guggenheim (En obekväm sanning) påminner oss snabbt att den yngste personen att motta Nobels fredspris faktiskt är en vanlig (nåväl) blyg tonåring som trånar över Roger Federer och våndas över sina läxor. Vi presenteras för hennes familj och hennes bröder som gärna med äkta syskonkärlek påpekar att Malala inte alls är den Moder Teresa-figur världen tror att hon är.
He Name Me Malala är lika mycket historien om hennes far Ziauddin, en lärare som med brinnande passion för utbildning och civilkurage onekligen förde in dottern på en livsväg som inte helt och hållet varit frivillig. Med vackra animationer berättas inte bara bådas historia, utan då också indirekt hur talibanerna tog sig till makten i Pakistan. När människor saknar utbildning och information blir de lättare att skrämma, lättare att manipulera.
Det är gripande och framförallt inspirerande utan att vara en stående ovation. Dokumentären ger oss en välbehövlig kick att Malala och hennes far inte är några messiasfigurer, utan vanliga människor som helt enkelt bestämde sig att säga ifrån. Distributören bör göra sig redo för i vår kommer He Named Me Malala att beställas av Sveriges alla grundskolor. Allt annat vore en skandal.
