Till en början känns filmen som en déjà vu av Roland Emmerichs katastrofpornografi 2012, med ett stänk av 90-talets Deep Impact. Undergång på g från yttre rymden, en far som måste pussla ihop det med familjen och en plot point om hur bara en utvald grupp ska räddas från apokalypsen. Sedan inser man snart något, det finns känslor här också. För det här är inte den undergångsonani man lätt kunnat förvänta sig, utan ett drama som berör.
Gerard Butler återförenas med regissören Ric Roman Waugh (Angel Has Fallen) som anstränger sig hårt för att fokusera på familjen Garritys vedermödor när de kämpar för att överleva när en komet är på väg att krascha med jorden. Greenland balanserar mellan CGI-publikfrieri och en uppvisning av det sämsta och bästa hos mänskligheten. Det hela träffar en liten öm punkt i dessa pandemitider när man önskar att människor skulle mötas snarare än skiljas mer från varandra. Där manuset faller (inte lika hårt som kometen i filmen, zing!) är att det blir en aning vinjettartat och repetitivt.
Familjen Garrity är inte heller själva några direkta undantag från de övriga panikslagna och oftast moraliskt fördärvade människor runtomkring dem. De bryr sig bara om sig själva. Visuellt effektfulla scener och en spänningsbarometer som håller sig på högtryck fram till sista halvtimmen gör att man mestadels förlåter bristande karaktärer. I alla fall en stund. Greenland är en intensiv upplevelse som lyfts upp av sin apokalyptiska stämning och gör att man glömmer att man ju redan faktiskt sett allt det här förut.
