Gossip

Anslaget till [I]Gossip[/I] är magnifikt och vittnar om vad som komma skall. På arkivbilder syns Greta Garbo. Hon är omgiven av människor - vacker, firad och beundrad men med ögon fulla av all världens ensamhet. Det är ju så vi vant oss att se henne, och scenen spär på mytologin kring denna svenska skygga blomma, ensam i Hollywoods elfenbenstorn. Vi slängs snabbt vidare in i en audition där nio firade svenska skådespelerskor - spelade av nio firade svenska skådespelerskor - testar för en nyinspelning av Garbos paradroll Drottning Kristina. Det är snabbt klippt - komiskt, spännande och en effektiv presentation. Resten av filmen utspelar sig under den dag då de nio ska få besked om vem som fått rollen, fram till kvällen då de oundvikligen konfronteras med varandra på en av kvinnornas 40-års fest. Vi följer skådespelerskorna på filminspelningar och på eländiga brödjobb, och för den som drömmer om en framtid som skådespelare finns ordentligt avskräckande scener. [I]Gossip[/I] häcklar lekfullt branschen, men är framför allt en hyllning till skådespeleriet, eller snarare skådespelerskan. Kameran vilar ofta, länge och nära på deras ansikten. Säkert för skönhetens skull, men också för att visa rynkor och linjer som understryker filmens tema om kvinnor som blivit för gamla. Vad det nu betyder. Colin Nutley går emot både det svenska och det internationella filmstjärneidealet som bestämt att ungt är lika med bra, vilket gör [I]Gossip[/I] till en lyxig filmupplevelse. Margaretha Krook är bländande i rollen som dominant mamma. Ewa Fröling, denna duktiga och alltför sällan anlitade skådespelerska, spelar hennes splittrade dotter som börjar varje mening med det tidstypiska "Amen jag känner liksom att". Lena Endre är en briljant komedienne, liksom Stina Ekblad. Ja, samtliga skådespelare förtjänar att nämnas. Scenen där Peter Haber dansar A-teens dans och replikskiftet kring att alla känner Björn och Benny tillhör ett av svenska filmårets bästa. Över huvud taget berättar Nutley om storstad och samtid på ett träffsäkert vis, och i tonen placerar sig [I]Gossip[/I] närmre den underskattade [I]Sista dansen[/I] och [I]Black Jack[/I] än de lätt sentimentala landsbygdskildringarna [I]Änglagård[/I] och [I]Under solen[/I]. Precis som i Susanne Biers [I]Livet är en schlager[/I] utnyttjar Nutley media för att förankra filmen i nuet. Det är morgon-TV med medspelande programledare, det är löpsedlar och "autentiska" Amelia-reklampelare, vilket - förutom att det ger filmen en kort bäst före-stämpel - höjer igenkänningen och också väcker frågor kring stjärnan och människan, rollen och jaget. Under dagen som går mal tankarna hos de nio. "Jag är mest lik Garbo, men hon är mest lik Drottning Kristina". Ja, vem är det som ska gestaltas, Garbo eller Drottning Kristina? Vem är det vi ser, Margaretha Krook eller Ingrid Seth? Filmens svagheter ligger i att den försöker omfamna lite väl mycket och att vissa historier inte riktigt följs upp. Man hade kunnat stryka ett sidospår eller två och istället mer fokuserat på kärnan - konkurrensen, utsattheten och rädslorna. För om detta berättar Nutley mer än väl. Och han gör det med självironi, för det måste väl vara därför han ännu en gång låter Helena Bergström falla ihop i snörvlande gråtattacker? Något hon i och för sig är världsbäst på.