I filmen om regissören James Whales liv är det varken hans mest kända filmfigur, Frankensteins monster, han själv eller den synnerligen välspelande huvudrollsinnehavaren Ian McKellen som är filmens egentliga behållning. I den absoluta medelpunkten för mitt intresse hamnar istället Lynn Redgrave, syster till den mer kända Vanessa, eller snarare hennes tolkning av Whales husa Hannah.
Kvinnan formligen osar olycklig kärlek och total uppoffring - hon har i åratal närt en multipelt olycklig kärlek till sin homosexuelle arbetsgivare, hon har strävt men moderligt ansat hans brustna själ medan de unga älskarna har kommit och gått, hon har kort och gott lidit bredvid en självupptagen man. Sålunda stjäl Hannah också en hel del av uppmärksamheten - faktiskt nästan till den milda grad att det verkar som om att filmens regissör, Bill Condon, har ställt fel levnadsöde framför kameran. Men okej, Whales liv är väl inte helt ointressant det heller. Han klev tidigt ut ur garderoben, redan under sin högtids 30-tal, vilket knappast var att rekommendera för den som vill åtnjuta samtidens respekt.
Han slutade av olika anledningar att filma 16 år innan vi hittar honom gömd i sin lyxvilla i Hollywood på 50-talet. Whale har just genomlevt en hjärnblödning vars eftereffekter bland annat gör att hans sinnen löper amok och att den bortträngda dåtiden dyker upp med nyvunnen kraft. Måltavla för hans senkomna och inte helt ortodoxa bikt blir unge trädgårdsmästaren Clayton (Fraser), en mjuk machotyp, av bögdrömskaraktär, med klart färre hjärnceller än gamlingen.
Det var enligt filmen framförallt två omständigheter som skapade utanförskapet hos Whale. Dels en kärleksaffär under första världskriget, dels föräldrarnas skam och förvirring inför sonens sexuella läggning: "Man kan väl inte klandra dem. Det var som om en bondfamilj hade fått en giraff att ta hand om." Allt detta är naturligtvis oerhört gripande men det hindrar tyvärr inte känslan av att filmen i stora delar står och stampar i elegins inte så eggande marker. Condon ger visserligen utrymme till tolkningar av Whales karaktär - under stora delar av filmen ter han sig mest som en snuskig gubbe - men under huden på den gamle räven når vi aldrig.
Men som cineast gläds jag självklart åt metafilminslagen: som Elizabeth Taylor, George Cukor och Boris Karloff på gardenparty och, inte minst, alla klipp från monsterfilmernas monsterfilm där den ihoplappade hjälten stönar temat även för denna film: "Hate bad, friend good."
Skådespelare:
Regi:
