Flicka med pärlörhänge

I den romantiska litteraturen ska det bakom varje stor man stå en enkel lantflicka med fötterna på jorden. Hon utstrålar alltid en ren sensualitet som hotar makens intrigerande fästmö eller hustru. Hon inspirerar honom till stordåd, till att bli hennes fadersfigur, lärare eller till och med älskare! Så trots att jag inte har läst Tracy Chevaliers roman [I]Flicka med pärlörhänge[/I] vet jag att hela dramatiken egentligen bygger på en fråga: ska spänningen mellan konstnären Vermeer och tjänsteflickan Griet få en köttslig upplösning? Så mycket mer behöver heller inte en berättelse nödvändigtvis - kolla bara på [I]Lost in Translation[/I] som också bygger på laddade blickar mellan Scarlett Johansson och en medelålders man - men jämfört med Bill Murrays lågmälda skådespeleri känns Colin Firths Vermeer som en hel renässansmarknad av tics, svarta blickar och färggranna utbrott. Och det är lustigt när man spelar en så tyst och hunsad man som konstnären. Firth blänger under lugg, står lite krumt och dominerar i ett hörn, ser självömkande ut innan han resolut smäller knytnäven i bordet. Faktum är att han spelar [I]Stolthet och fördom[/I]/[I]Bridget Jones[/I]-Darcy igen, med kryddor av sin författarroll i [I]Love Actually[/I]. Det kan fungera om man inte har sett honom förut, men om man har det - särskilt som han är omgiven av ovanligt expressiva ansikten: Johansson i eviga närbilder, Cillian "[I]28 dagar senare[/I]" Murphy som slaktarpojke, Tom "[I]In the Bedroom[/I]" Wilkinson som snuskgubbe - blir han bara komisk. Bara när Vermeer för ett ögonblick glömmer sin stora konstnärsångest och Firth inte konstant behöver etablera de stora känslorna kan han och Johansson nå varann, och då blir det vackert. Om man struntar i innehåll och bara håller sig till vad som syns på duken är det å andra sidan vackert hela tiden och ibland direkt sublimt. Berättelsen utspelar sig i 1600-talets Holland och varje filmruta ser ut som en målning från den eran. Filmens verkliga stjärnor är Peter Greenaways scenograf Ben van Os och fotografen Eduardo Serra (Duvans vingslag); regissör Peter Webbers stora prestation består i att inte helt låta karaktärerna försvinna in i miljöerna och de fantastiska dräkterna. Det skulle kunna finnas plats för en lite intressantare fråga än vem som först ska få se kyska Griets hår eller vem som ska ta hennes oskuld. Konstens natur, kanske, eller dubbelmoral eller flickans väg till en djupare förståelse av, typ, målarfärg. Elementen finns ju där, under manusets köttmarknadsyta. Ironiskt att Vermeers målningar också är konstruerade så, med påbörjade och övermålade projekt som utmynnar i den vackraste möjliga representationen av vad han trodde att hans kunder ville se.