Det är en speciell känsla att ha varit med under ett inspirerat konstnärskaps begynnelse, utveckling och blomning.
Jag var för ung för att fullt ut uppskatta David Bowie och Neil Young när de var som bäst, jag var foster när Bo Widerberg gav oss Kvarteret Korpen och inte ens en ryckning i pappas äppelknyckarbyxor när Charlie Chaplin gjorde Moderna tider. Men när bröderna Coen i och med thrillern Blood Simple för första gången exponerade sina klarsynt tiltade sinnen för allmänheten, satt jag på fjärde raden och mådde gott.Under de 10 år som har gått sedan dess har Coens, med filmer som Arizona Junior, Miller's Crossing och Barton Fink, visat hur man gör både filmhistorien och publiken rättvisa. Var och en av deras alster har varit ett eget, i ordets fulla betydelse, bidrag till några av de filmgenrer som de omhuldar mest. De filmiska referenserna har duggat tätt, på senare tid lite väl tätt. Därför är det inte utan viss glädje man kan konstatera att Fargo innebär en återgång till den gamla ordningen. Precis som i Blood Simple handlar det här om högst ordinära människor, som förblindade av sin egen ångestladdade vardagssituation, kliver in på en väg som är allt annat än smal.Jerry Lundegaard (Macy) är en amoralisk bilförsäljare som har problem att få kredit och debet att gå ihop och eftersom hans fru har en stormrik far bestämmer han sig för att kidnappa henne. Meningen är att han ska hyra ett par kidnappare för en billig penning, få svärfadern att betala en gruvlig lösensumma och sedan få tillbaka såväl hustru som pengar. Nu blir det inte riktigt så enkelt. Det finns två extra bonusar för oss svenskar i denna film. Dramat, som bygger på ett verkligt rättsfall, utspelas nämligen i svenskbygden Minnesota (även bröderna Coens hemmaplan), vilket innebär att alla låter som den svenske kocken i Mupparna.
I den isiga och vindpinade staden Fargo säger man inte "Yes" utan "Jaaa" med bred mun. Och så finner vi, ganska så otippat, svenske Peter Stormare i en stor roll. Att denne skådespelare och regissör bor och verkar i USA är ingen nyhet men pressmaterialet hävdar att han faktiskt även är stor i Japan. Och till viss del även i England. I Sverige är väl annars mannen med den knivskarpa profilen mest känd som den vars salivfyllda monologer gjorde de första raderna på Dramaten sjöblöta. Detta grovt uttryckt (vilket kanske jag inte behöver tillägga), i teaterkretsar anses han vara något av en mini-Bergman.
Det var ett tag sedan jag såg Stormare agera och när han nu dyker upp som kidnappare bredvid den av Coens flitigt använde Steve Buscemi är återseendet kärt. Utan att bli alltför nationalistisk måste det ändå sägas att Coens inte kunde fått någon bättre i rollen som känslomässigt opåverkad och tystlåten yrkesförbrytare. Scenen med spånmaskinen är grym.Vidare vore det snudd på tjänstefel att inte nämna Frances McDormand. Hennes vänligt näsvisa och höggravida polischef, Marge Gunderson, tar poäng i var scen hon visar sig, vilket måste anses vara en bedrift i en alltigenom väl rollbesatt film.
Ovanstående höga betyg var dock inte självskrivet, det finns omständigheter som drar ner upplevelsen. Trots den nära relationen till Blood Simple får Fargo finna sig i att vara evig lillebror. Coens är här nämligen aningen för kära i sina distanserande lustigheter för att thrillermomenten ska bli riktigt nervslitande. Detta sagt med undantag för några scener som får vår kungafamiljs årliga korvstoppning kring julgranen att framstå som smakfull. Men det ovanligt säkra handlaget, de många finurliga scenerna som krossar schabloner på löpande band, de udda karaktärerna (Marges man, landskapsmålaren, borde få en egen film) och Coens förmåga att göra det alldagliga uppseendeväckande, gör ändå detta till ett av vinterns absoluta måsten.
Stockholms filmfestival har Fargo som öppningsfilm men ni som inte får plats där behöver alltså inte gråta blod. Den går upp på repertoaren veckan efter.Fargo
Skådespelare:
Regi:
