E.T

Johanna Koljonen 13:46 4 Apr 2002
Jag fattar inte. Jag fattar inte varför det fungerar. Där sitter man och VET att E.T. är mer manipulativ och känslosam än summan av alla filmer där Debra Winger dör. Man vet att barnskådespelarens vänskap med den storögda specialeffekten i garderoben skall inspirera honom till kärlek och hjältemod. Man vet att John Williams komponerar i högform för vemodiga Hollywood-stråkar. Ändå spyr man inte i popcornen, utan glömmer dem, för att filmen efter en seg inledning snart blir så fucking jävla förtrollande. Att jag måste skriva detta känns som ett djupt personligt misslyckande, men E.T. är faktiskt en ganska ljuvlig historia. Gnällige Elliot får inte spela Dungeons and Dragons med storebrorsans kompisar men hittar ett troll med telekinetiska krafter i trädgårdsskjulet istället. Det är rymdskruttet E.T. som formar en djupt empatisk kontakt med pojken. Tro mig när jag säger att de garvade och popkulturtrötta filmkritiker-gubbarna på pressvisningen fnissade som barn när E.T. var full och Elliot samtidigt rapade i skolan. Sedan blir det ruskigt spännande och rörande sorgligt. Rymd-Lassie ringer hem, vi får ont i hjärtat, plocka fram näsdukarna. Ouch. Filmen är gjord samma år som Blade Runner, men E.T. är inte någon science fiction-rulle. Snarare en saga om rätten att drömma. Elliot med sina Star Wars-leksaker och rollspelsambitioner kräver sense of wonder, hänförelse, en känsla av att det fantastiska kan finnas. En flygande cykel mot den stökiga skolbussen. En vuxen man som delar barnens drömmar. En kompis från rymden med en helande kärlek. I filmen finns inget tvivel om att E.T. existerar - sådan psykologi hör inte hemma hos Spielberg. Ändå ser Elliot på varelsen och säger "Jag kommer att tro på dig hela mitt liv." Det är filmens vändpunkt och kanske det filmhistoriska ögonblick som motiverar nyutgåvan. Den här filmen lärde en publikgeneration att storfilm kan vara hänförande. E.T. har åldrats med relativt stor värdighet. Kidsens åttiotalskläder ser oroväckande samtida ut. Läskigast är Drew Barrymore som sexåring, identisk med sitt nuvarande jag så när som på bröst och ungefär en dryg meter i höjd. Specialeffekterna är i denna jubileumsupplaga uppiffade (tack för det). De extra scenerna är onödiga, men drar inte ner tempot utom i den lite sega inledningen.
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!