Det krävdes en runda till.
Troligen var det förväntningarna som satte krokben för mitt hygge vid första titten. Oscarsrykten, ändlösa hyllningskörer och den svårhanterliga hajpen som följer en regissör efter två absoluta mästerverk – Jakten och Festen, som fått mig att nicka instämmande över borden varje gång truismen att danskarna är bättre än oss på att göra film luftas. Men frågan är om inte En runda till var lite väl dansk?
Det var åtminstone mitt bestående intryck efter att ha sett Dogme 95-alumnen Thomas Vinterberg samla sina drenge; Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen och Lars Ranthe, för att realisera en lövtunn och sådär provocerande danskt självbelåten filmidé. Berättelsen om ett gäng snubbar som tacklar sina våndor genom att (skräll) bli pisse fulde. Jag hörde om regissörens tredje mästerverk men allt jag såg var en Tuborg-marinerad bagatell som borde ha stannat på barservetten istället för att fyllepostas till danska filminstitutet efter en blöt natt i Köpenhamn. Var min reaktion ett resultat av att jag, ett år in i pandemin, besökte Göteborgs filmfestival genom att resa från sängen till soffan, och istället för att smälta filmupplevelsen över ett par kalla på Andra Lång, sköljde ner en skrävlig filmfylla med morgonkaffet? Kanske. Oavsett så förblev glaset halvtomt.
Premissen är lika enkel som dansk/dum/genial. I hopp om att återfinna den där gnistan som förlorats någonstans på vägen söker en kvartett medelålderskrisande lärare i botten av glaset, under mer eller mindre akademiska föresatser. De vill testa psykiatrikern Finn Skårderuds teori i praktiken – idéen om att människan kanske är född med en halv promille för lite. Lärarna gömmer spetsade träningsflaskor i gympasalen och smuttar en gång extra på kaffetermosen inför historielektionen. Likt Hemingway (och pandemisverige) blir det dock inga fler enheter efter åtta, det är ju som bekant en dag imorgon också. Men som ni säkert har räknat ut så erbjuder familjelivets alla rörliga variabler ingen steril labbmiljö för ett experiment som snabbt går från studentikost till stökigt, riktigt stökigt.
Det hände något andra rundan av En runda till. Jag sänkte garden och svepte dess cocktail av himmelska fyllor och helvetiska baksmällor, och däremellan avtecknades något fint. Thomas Vinterbergs och Tobias Lindholms strama manus lyckas fånga både livets fägring och tomhet i glasen. De rusiga studenterna som står på tröskeln till livet, i bjärt konstrast till de levnadströtta lärarna som endast kan drömma sig tillbaka till ungdomens lätthet, en dröm som sen tar sig ett fysiskt uttryck i det så omtalade katarsiska dansnumret som jag först hade så svårt för.
Genom Vinterbergs löjligt känsliga regi upplevs nästan hela filmen som en lekfull dans, kring livet och promillehalten, mellan självmedicinering och nedkissade lakan. Ögonblick av euforisk odödlighet stoppas tvärt i steget av att Mikkelsen smäller huvudet rakt in i lärarrummets dörrkarm inför kollegornas morgonkaffe. Det är fyllans DNA, elegant översatt i rörlig bild.
Men vi måste stanna lite vid Mads, för hans närvaro (i rollen som frånvarande far) är överjävlig. Kanske är hans ansikte det allra mest cinematiska vi har i Norden. Det intrycket får man åtminstone av den vördnad med vilken den norske fotografen Sturla Brandth Grøvlen ramar in Mikkelsens fårade och strama ansiktsdrag. Men Vinterberg dröjer aldrig i onödan. Han mjölkar inte denna danska naturtillgång, trots att hans sorgtyngda ögon rymmer en ocean av alla de drömmar som runnit hans forna forskartalang till pedagogpappa mellan fingrarna – och det syns bara i närbild. Han är verkligen en filmskådespelare av yppersta världsklass, den gode Mads.
Nu är En runda till inte främst en film om Mads Mikkelsens ansikte. Inte heller om just fyllan. Men Vinterberg använder flaskan för att spegla årsringar, vänskap, gnistor som slocknat och berusningen i att åter få tända dem, om än bara för en stund.
Läs även Nöjesguidens intervju med Maria Bonnevie: "Vi lever i ett ingemansland mellan ångest och längtan".
