"Genom Vinterbergs känsliga regi upplevs filmen som en lekfull dans, kring livet och promillehalten, mellan självmedicinering och nedkissade lakan."
Thomas Bo Larsen
Jakten
Det har utvecklats en dansk genre inom spelfilm, och jag menar inte nu att jag upptäckt dogmamanifestet 20 år försent. Det är sprunget därur, men det är bara själva berättandet som är kvar av de ärlighetskrav som ställdes på tekniken. Lars von Trier och nu Thomas Winterberg är besatta av att avtäcka mänskliga mekanismer, särskilt negativa sådana. Det mest negativa i deras värld, verkar vara medborgargarde. Bymentalitet. Protektionism.
MirakelDennis P är tolv år och har problem. Mamman är ledsen och hysterisk. Pappan är död. Hans lärare är bara lite snällare än Caligula, och Dennis bästis Mick konkurrerar om uppmärksamhet från klassens goding, Karen Eloise. Fuck, för att citera Dennis P. En dag får han rådet att be Gud om hjälp. Gud skickar en ängel (Thomas Bo Larsen från bland annat [I]Festen[/I] och [I]Blinkande lyktor[/I]) som lovar |
Festen
På patriarken Helges 60-årsdag står den danska bygdesolen obevekligt högt på himlen. Släktingar, toastmasters och lismande bekanta anländer längs med de blommande fälten. Tre av Helges fyra barn, som nu är i 30-årsåldern: den piffiga dottern Helena (suveränt fångad av en av Danmarks bästa skådespelerskor, Paprika Steen)