Roman Polanskis senaste film, En officer och en spion, har gett upphov till flera uppeldade reaktioner. Inte minst som regissören sagt sig kunna identifiera sig själv med den person som står i centrum för filmens handling: den judiske generalstabsofficeren Alfred Dreyfus, som 1894 blev arresterad och oskyldigt dömd för högförräderi. Många är nog bekanta med det försvarstal, J’Accuse…! (Jag anklagar…!), av Émile Zola, som lånat filmen sin originaltitel. Och osmakligt är det, att efter att ha duckat en våldtäktsdom i över fyrtio år, jämföra sig själv med offret för ett historiskt justitiemord och den spirande antisemitismen i frankrikes fin de siècle.
Dreyfus avtjänade sitt straff på den beryktade Djävulsön utanför Franska Guyana medan Polanski inte kan återvända till eller arbeta i USA så länge han vill undvika fängelse. 2018 uteslöts han dessutom ur Oscarsakademin medan dess franska motsvarighet, Académie des César, i år gav En officer och en spion tolv nomineringar. Nomineringsregnet möttes med så kraftiga protester att det beskrivs som en bidragande faktor till att hela Césarakademins styrelse beslutade att avgå bara några dagar senare. Men till skillnad från en gång Dreyfus, som i filmens öppningsscen kastas ut ur franska armén under offentliga och förnedrande former, har Polanski förblivit verksam. Hur man bäst förhåller sig till att han är det, eller huruvida det är riktigt att skilja på person och verk, är ämnen för en annan text. Vad som står klart är däremot att En officer och en spion är en utmärkt film.
Dreyfus, som är porträttlikt och rakryggat spelad av Louis Garrel, beskylldes för att ha överlämnat krigshemligheter till den tyska militärattachén Max von Schwartzkoppen. De rättsvidriga omständigheter under vilka Dreyfus fanns skyldig redovisas nästan i förbigående. Mer detalj och energi läggs istället på hur överste Georges Picquart övertygas om sin före detta underordnades oskuld. Det är ingen expressiv affär, utan mer av en tålmodig procedur.
Picquart spelas av Jean Dujardin, vars generiskt franska, manliga utseende, med markerade ögonbryn och korpsvart hår, har framstått som sömnigt schablonartat förr. Inte minst i diverse historiska kontexter. Men med En officer och en spion tycks han äntligen ha landat i rätt epok. Anletet lånar sig perfekt till yrkesmilitären Picquart som med sammanbiten käke för en långsam kamp för att rentvå Dreyfus trots varje överordnads fåfänga beslutsamhet att undvika en skandal.
Som kostymfilm betraktad är En officer och en spion ett utsökt hantverk, en noggrannhet som känns av också i filmens manus, vilket Polanski skrivit tillsammans med Robert Harris efter dennes förlaga. Det nedtonade dramats anspråk på historisk varsamhet förvaltas väl i en film som tyvärr även resonerar en hel del med dagens Europa. Och då tänker jag inte just på fallet Polanski.
