Ove Lindahl (Rolf Lassgård) uppfyller de karaktäristiska kriterierna för den samtida innebörden av begreppet gubbe: han är vresig, tjurskallig och fördomsfull. Måttet är rågat när han inte ens får hänga sig ifred utan att grannarna ska störa.
När Ove får sparken från jobbet han troget tjänat i 43 år bestämmer han sig för att dö. Ett halvår tidigare har hans fru och enda återstående anhörig gått bort. Trots att En man som heter Ove landar i genren varmhjärtad komedi så har jag under filmens gång en ihållande klump i magen av hans hjärtskärande ensamhet. En gnista hopp tänds ändå när en kärnfamilj flyttar in i radhusområdet där han bor och utan inbjudan klampar in i Oves liv. Ingen i familjen verkar ha någon som helst skrämselradar och tur är väl det, eftersom den outtröttliga ambitionen att bli Oves vän inte hade underbyggts annars.
Parvaneh (Bahar Pars) har ett i synnerhet stort tålamod med Oves fasoner, men säger ifrån när han går för långt. Med undantag för när han utsätter henne för rasism. Trots detta är personkemin dem emellan inte bara stark, utan betydligt starkare än mellan det unga kärleksparet Lindahl, spelat av Filip Berg och Ida Engvoll.
Att jag inte köper deras relation beror på regin snarare än svaga rollprestationer. I återkommande tillbakablickar tecknas en orimlig romans mellan en ständigt leende, intellektuell tjej som av outgrundliga skäl är vansinnigt fascinerad av en tråkig kille vars favoritsamtalsämne är bilar. Men Filip Berg gör en av sina bästa roller och verkar slutligen ha klippt navelsträngen till sin ständigt tilldelade roll som pubertal tonårskille.
Det talas ofta om en friktion i filmbranschen mellan det som medelsvensson vill se och det som medelsvensson borde se. Jag vill hävda att Hannes Holms film tillhör den första kategorin. Men bry er inte om mig. En man som heter Ove kommer antagligen att göra succé. Precis som romanen den bygger på.
