Mia Hansen-Løve skrev Eden tillsammans med brodern Sven som under nittiotalet var en del av den parisiska housescenen. Det får förmodas att han också är prototypen för Paul (Félix De Givry), vars sorglösa festande vi får följa under nära två decennier. Det är en epokskildring som skulle kunna kallas The Last Days of Nu-Disco, för att parafrasera titeln på Whit Stillmans satiriska skildring av New Yorks discofeber. Även om Hansen-Løve inte vidtar någon ironisk distans har hon definitivt gehör för klubblivets baksmällor.
Filmen tar vid i slackerns tidevarv. Det är 1992 och Paul är en lovande student, men hänger sig än hellre åt DJ-ambitioner och svettiga rejv. Tiden står stilla fastän alla åldras. Eller snarare vägrar Paul åldras fastän tiden inte står stilla. Tidens obevekliga gång avspeglas i kompisarna Thomas (Vincent Lacoste) och Guy-Manuels (Arnaud Azoulay) allt bredare framgångar som duon Daft Punk, vars epokgörande hits markerar olika neddyk i Pauls liv. Med några års mellanrum skapas ett ”random access memory” från en era. På en maskerad snurrar Thomas och Guy-Manuel i gång Da Funk för första gången och när Paul efter en begravning hör Veridis Quo spelas på NRJ får det publika omfamnandet av Daft Punk signalera Edens övergång till sin andra hälft. Tiden har sprungit ifrån Paul. Han har trots allt blivit 34, vilket han berusat ropar efter en granne som beklagar sig över dagens ungdom.
Tiden, eller speltiden snarare, är Edens stora problem. Förvisso skapar längden utrymme för fina skildringar av Paul liksom av vännerna han omger sig med, och kanske främst av de handfallet hanterade kärleksrelationerna. Men filmen är för lång. Ett snyggt soundtrack till trots – som rymmer långt mer än Daft Punks hits – lider skildringen av allt för statisk bpm. Fotot är snyggt avskalat och klippningen känns naturlig, men det svänger inte riktigt.
För en urban publik som gärna namedroppar Frankie Knuckles eller beklagar sig över housemusiken och klubbscenens kommersiella utmärgling finns det många beröringspunkter. Frågan är bara om den samtida slackerns tålamod räcker till för en film som tar sin tid.
