Dödlig drift

Det är utom allt tvivel så att Rolf Börjlind i sin regidebut inte avsett att vara vad vi brukar kalla spekulativ i sin våldsskildring. [I]Dödlig drift[/I] är i sin genre en löjligt långsam film, som dessutom gör vad den kan för att undvika att placera allt äckel den skildrar i närbild. De våldtagna kvinnorna exploateras inte så som man skulle kunna förvänta sig, inte ett bröst i sikte. Väl så långt. Men Rolf Börjlind är inte bara regissör, han har även skrivit manus, löst byggt på den kände thrillerförfattaren Bo Norgrens roman. Rolf Börjlind är alltså i högsta grad filmens upphovsman. Och trots viss varsamhet så måste man fråga sig varför han lockats att berätta just den här historien. Är inte psykopater och massmördare väl överrepresenterade på biograferna? Är de ett fenomen som är så stort och utbrett att de förtjänar den här uppmärksamheten? Nej, naturligtvis inte. När man ändå väljer att göra en film som [I]Dödlig drift[/I] är man alltså likväl ute i spekulativa syften. Det är en anspråksfull film i det att den försöker vara en psykologisk studie av en massmördare, att den vill skärskåda och försöka förklara ondskan. Jag vet inte om man kan komma åt så komplexa ämnen med ett manus skrivet på fyra nätter. I vilket fall har Börjlind misslyckats - kapitalt. Vi blir under filmens gång inte ett dugg kloka på vad Mikael Persbrandts sjuka person bär på för drivkrafter. Vi erbjuds ingen som helst psykologisk förklaring till hans beteende. Här finns en bisarr historia om hans lillasyster som brann inne vid sex års ålder. Vid en av våldtäkterna dansar Persbrandt balett allt medan han svingar systerns röda klänning över sitt offer, likt en matador möter sin tjur. En helt obegriplig scen, som i sin anspråksfullhet faller till marken som en väldigt död kalkon. Jag vill också påstå att Rolf Börjlind, som ju har en imponerande meritlista som manusförfattare - [I]Lorry[/I] och de senaste [I]Beck[/I]-filmerna är bara en del av allt han hunnit med - inte kan berätta i bilder. Inte ännu i alla fall. Bildspråket är tafatt, idéfattigt och hållningslöst. Slutscenen är ett nästan parodiskt dåligt exempel på en scen som faktiskt inte uttrycker någonting. Själv är sannerligen inte alltid bästa dräng.