Djungel till djungel

En 13-åring som kissar i krukväxterna, äter kattmat sittandes på huk på matbordet och bussar giftspindlar på pappas chef skulle nog de flesta kategorisera som mentalt störd. Socialen torde med sannolikhet sedan länge vara inkopplad och stormavdelningen borde vara hans andra, alternativt första, hem. I denna komedi förklaras hans beteende med att han har vuxit upp bland indianer i Amazonas. Pojkens mamma lämnade sin börsmäklare till man när hon var gravid och drog till Venezuela. När pappan, som alltså inte vet att han är en pappa, 13 år senare letar reda på henne för att få hennes underskrift på skilsmässopapperna får han en son på halsen. De tu återvänder till New York med påföljande konsekvenser."Efter att ha reducerat indianerna till ständigt garvande idioter ser regissören Palud till att tangera i stort sett varenda populär fördom hitom månen". Så skrev jag får två år sedan i min recension av den franska komedin En indian i stan. Filmen var dålig och på gränsen - eller strax över densamma - till kolonialistisk och rasistisk. Med andra ord ett manus som Hollywood med lysande ögon kastar sig över och gör om på amerikansk maner. Skillnaderna är marginella (även om nationalistiska fransmän knappast skulle hålla med) men ändå förödande. Här tangeras dock inga fördomar, de omhuldas, förhöjs till social lag - och är allomfattande. Kvinnor, naturfolk, homosexuella, ryssar och indier är alla mer eller mindre odugliga tillskott till världen och endast den amerikanske mannen kan ställa allt till rätta.På ytan är det naturligtvis ursprungligheten som är den sanna vägen - sonen är både vis och vig, och pappa väljer till publikens ohöljda förvåning att vända Wall Street ryggen - men skrapar man lätt därpå visar sig en världsordning, närmast en ideologi, som blivit så vanlig i västerländsk skräpkultur att vi tar den för given. Det är med sannolikhet inte filmmakarnas intention att predika denna lära, den bara finns där, sedan århundraden innött i vårt samhälle. Starka ord inför en till synes oskyldig komedi? Jovisst, men min frustration blir här tillräckligt stark för att bryta igenom den trötta likgiltighet som vanligtvis följer på sådana här usla filmer.