En larmcentral tar emot ett samtal från en kvinna som blivit kidnappad. Svarar gör polisen Asger, som sitter omplacerad sedan han utreds för ett grovt tjänstefel. En kamp mot klockan inleds, och Asger tar till alla möjliga medel för att rädda situationen (och kanske också sitt eget anseende). Den svenske regissören Gustav Möllers långfilmsdebut Den skyldige har gjort succé internationellt, och redan planeras en amerikansk remake med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Mottagandet är välförtjänt: filmen utspelar sig från början till slut i ett lysrörsupplyst kontorslandskap, men berättelsen som skildras är storslagen och levande.
I centrum står Asger spelad av Jakob Cedergren, som gör en imponerande rollprestation. Han är en antihjälte, och genom sitt handlande i krissituationen läggs successivt pusselbitarna till hans mörka förflutna. På andra sidan telefonlinjen befinner sig kidnappade Iben, klaustrofobiskt gestaltad av Jessica Dinnage. Genom att inte direkt visa handlingen tvingar filmen tittaren att visualisera den, och det är ett berättande som engagerar. Spelpjäserna kastas om fram till sista scenen. Men Den skyldige är mer än en spännande polisthriller, handlingen konfronterar också genom de moraliska frågor som ställs. Sömlöst lyckas filmen väva samman det samtidsaktuella och det eviga: Vad får en polis att agera bortom sin befogenhet? Hur sonar man ett brott?
Det är filmiskt utan att vara visuellt storslaget. Berättandet blir nyanserat genom skiftande ljussättningar och känslouttryck, samt en effektiv dialog. Fastän det är ett psykologiskt kammarspel, helt utan musik, tycks vi med hög hastighet röra oss genom ett brett spektra av rum. När eftertexterna rullat, med en kort rollista på tio skådespelare, har filmen fortfarande inte släppt sitt grepp om tittaren. Det är upplyftande att se ett stort drama skapas med så små medel.
