Detta är Hollywoodfilm med mycket stort H. Det är uppföljaren som aldrig gjordes på Lawrence av Arabien, det är filmen som får Rudolph Valentino att vilja söka asyl i jordelivet igen, det är...ja, ni fattar.Filmatiseringen av Michael Ondaatjes bästsäljare om kärlek och krig har följdaktligen fått hela tolv Oscarsnomineringar.
Det torde inte förvåna någon som har sett denna närmast oöverträffade koncentration av juryvinnande komponenter som melodramatik, äventyr, åtrå i öknen, bergslandskap i motljus, sidensjalar mot vit kalksten, elaka nazister och korkade britter.Berättelsen hoppar med precision mellan två olika scenarier: dels sena mellankrigstidens Egypten då spioner och arkeologer lekte tittut bland pyramiderna, dels andra världskrigets slut, vilket också är filmens nutid. Unga kanadensiska sköterskan Hana (Juliette Binoche) vårdar en mycket svårt brännskadad man i ett öde kloster i Italien. Han kan på grund av sina skador inte flyttas och hon har bestämt sig för att bli vid hans sida till det bittra slutet. Mannen säger sig först lida av minnesförlust men börjar så sakteliga berätta mer och mer om sitt dunkla förflutna, och om den förödande passion som han upplevde med en annan mans kvinna (Kristin Scott Thomas) bland Egyptens sanddyner.Redan i anslaget, där till synes slumpmässigt dragna linjer efter ett tag visar sig bilda noga uträknade mönster, antyds att allt härefter bör studeras med lupp. De karaktärer som snart dyker upp på duken är kanske inte alls vad de utger sig för att vara. Och visst, det känns alltid friskt att bli förd bakom ljuset (av en film), men problemet är att man nästan aldrig tvivlar på vad som komma skall. Vi inser omgående att mannen med pizzaansiktet inte är så engelsk som han verkar och de få överraskningar som bjuds ger definitivt inte valuta för den tid man investerat i biostolen. Men det må vara hänt. Det är inte enbart detta som tynger filmen, inte heller de grova stämningsskapande medel som nämnts ovan, hellre bombastiskt än falskt. Däremot är det smärtsamt att skåda de många, stora, birollernas enorma överspel som stundtals förvandlar stämningen av återhållen och svart passion, skapad av kyligt erotiska Scott Thomas och Ralph Fiennes, till kärlek på lasarett. Med ett så pass dramatiskt manus som detta borde naturligtvis händer på pannan, onödigt menande blickar och himlande ögon vara portförbjudna. All skuld skall självklart inte läggas på Juliette Binoche men hennes nominering till bästa kvinnliga huvudroll får väl ändå ses som ett utslag av bisarr humor.
The English Patient
Skådespelare:
Regi:
