Deep Blue Sea

Ibland är det så skönt att se filmer som är vad de utger sig för att vara. Varken mer eller mindre. Överraskningar i all ära, men ibland kan återupptäckten av hur fantastiskt filmmediet fungerar vara överraskning nog. Just den verkan har Renny Harlins, finnen i förskingringen, senaste film. Det är inte mycket annat än just havet som är djupt i den och den är på inget sätt nyskapande, men detta är den mest effektiva actionfilm jag sett på långa tider. Och förtjänsten ligger förstås till stor del hos just Harlin. Manuset gör sitt jobb och hajar har ju bevisat förr att de är lysande motparter i den här typen av actionskräckisar. Men odjuren får ursäkta; Harlin är stjärnan. Det är ett rent nöje att se hur han med säker hand och en känsla för vad som är viktigt, ägnar den första filmkvarten åt att presentera sina karaktärer och förutsättningarna för filmen. När detta är avklarat drar Harlin igång actionmaskineriet. Och det blir en vild åktur. Man sitter på nålar till den sista scenen, där de överlevande - i sällskap med publiken - för första gången tar ett djupt andetag, lägger sig ner och inväntar undsättning. Det är svårt att skrämmas på film nu för tiden, publiken har blivit tjockhudad. Men Harlin kan. Det är krypande obehagligt och akut störtläskigt. Hela tiden. Utgångspunkten är denna: en gammal oljeplattform i Atlanten har blivit forskningsstation under ledning av Saffron Burrows och Stellan Skarsgårds målmedvetna forskare. Genom att manipulera med den största sortens hajar är man på god väg att hitta ett botemedel mot Alzheimers. Problemet är bara att man måste göra hajarnas hjärnor större för att kunna utvinna nog av det eftertraktade proteinet. Till följd att man har tre tänkande jättedödsmaskiner för sina fötter. Som Samuel L Jackson säger: "Naturen kan vara livsfarlig, men den står sig slätt mot människan." Allt går förstås åt helvete, och besättningens desperata irrfärder i snart vattenfyllda schakt och tunnlar med hajarna simmandes i gångarna bär snarare drag av [I]Aliens[/I]-filmerna än av [I]Hajen[/I]. Till skillnad från [I]Aliens[/I] sopas dock filmens feministiska anslag snabbt under mattan när Burrows forskningledare förlorar kaptenskapet till modiga muskelmän så snart skeppet börjar sjunka. Jag är beredd att överse med det. Slutligen måste Harlin ha en eloge för sina skådespelarval. Inga utslitna superkändisansikten utan väl fungerande, lite oväntade namn som Michael Rapaport, LL Cool J och Jacqueline McKenzie (från [I]Romper Stomper[/I] och [I]Angel Baby[/I]).