I min nyfikna och framför allt okritiska ungdom kunde jag gå på filmstudio och på fullt allvar sitta och glo på filmer där kameran rörde sig framåt i ett rum med en handikappad snigels hastighet. Efter tre kvart hade den väl flyttat sig från dörren bort till fönstret och på ljudbandet låg oavbrutet en ihållande - och oerhört irriterande - ton. Men jag och några andra stt kvar med pannorna i djupa
Saffron Burrows
Deep Blue SeaIbland är det så skönt att se filmer som är vad de utger sig för att vara. Varken mer eller mindre. Överraskningar i all ära, men ibland kan återupptäckten av hur fantastiskt filmmediet fungerar vara överraskning nog. Just den verkan har Renny Harlins, finnen i förskingringen, senaste film. Det är inte mycket annat än just havet som är djupt i den och den är på inget sätt nyskapande, men detta är |
