Föreställningen inleds med något i filmsammanhang så udda som inmarschmusik och efter ytterligare en stund i mörker ljuder en siren som förkunnar att Lars von Triers redan vitt och brett omtalade musikal har landat. Själv landar von Trier aldrig, åtminstone inte bokstavligt talat då hans flygrädsla inte tillåter honom att lyfta. Vilket i förlängningen ledde till att delar av Trollhättan inför denna film fick kamoufleras som amerikansk småstad. Det är inte bara denna egenhet (neuros skulle nog farbror doktorn kalla det) som gör att han framstår som "vår" nya Ingmar Bergman. Von Trier har andra, konstnärliga egenheter som till vissa delar redan har gjort honom till en föregångare men som nog, ju längre han får göra sina djupt personliga filmer, kommer att befästa honom som en av de absolut mest intressanta och tongivande auteurerna i vår tid. Eller, det kanske är snålt sagt. Efter starka titlar som [I]Europa[/I], [I]Breaking the Waves[/I], [I]Riket[/I] och [I]Idioterna[/I] är det inte helt osant att påstå att han redan regerar. Och även om jag inte stod och applåderade lika länge efter visningen som många av mina utländska och svenska kollegor, även om jag inte är lika övertygad som Cannes-juryn att [I]Dancer in the Dark[/I] är ett mästerverk har den ändå en känslomässig intensitet och bildmässig rikedom som förpassar det mesta annat till den filmiska gärdsgårdsserien.
I denna den sista delen av offertrilogin är likheterna många med den inledande [I]Breaking the Waves[/I]. Inte minst är det ett melodrama med just offerakter av bibliska proportioner. I den förra var det kärleken till en man som fick en kvinna att passera över gränsen till galenskap, här är det gränslöst skyddande av en son som får onda konsekvenser. I båda filmerna finns en själsstympande omgivning som puttar henne över kanten. Björks Selma är en invandrad fattig tjeckiska som trots en galopperande ögonsjukdom jobbar dubbla skift på fabriken för att få ihop pengar till en operation. Dock inte hennes egen utan hennes sons, Selma är nämligen säker på att den ärftliga sjukdomen ska drabba även honom. På duken dyker snart Peter Stormare upp i ännu en kufisk roll och sedan favoriten David Morse som melodramats nödvändiga dubbelnatur. Komplikationerna hopar sig efter hand och när verkligheten blir för påfrestande flyr Selma in i musikalens friktionsfria värld. "I musikaler händer aldrig någonting otäckt" säger hon med visshet.
Trots alla stora känslor och lidande anleten är det framförallt det suggestiva och ambitiösa ljudarbetet som sitter kvar i kroppen när jag kliver ut från visningen. Detta är ju självklart, kan tyckas, då det handlar om en musikal men det är inte i sångnummerna, eller snarare -- inte [I]bara[/I] i sångnummerna -- som von Trier och anhang har ansträngt sig, utan framför allt i fångandet av vardagsljuden. Precis som i Selmas synberövade sinnescentral förvandlas omgivningen i våra öron till en dovt pulserande värld av ljud. De flesta filmer tar som bekant hjälp av spänningshöjande ljudband för att leda oss i rätt emotionell riktning, men här är det istället i bild befintliga ting -- som maskiners pumpande, tågs dunkande, duvors kuttrande, med mera -- som skapar stor pregnans och djup åt bilderna. Det är imponerande, och nydanande i det lilla, i melodramens värld brukar ju hårt anslagna stråkar vara ett måste.
Jag hade önskat samma konventionsbrott i skapandet av rollfigurerna. Överhuvudtaget är karaktärerna aningen löst tecknade (och deras motiv ibland illa förankrade i berättelsen) vilket i och för sig är brukligt i just melodramen där komplikationer och ödesdigra förväxlingar ställföreträder djuplodande porträtt, men den insikten fungerar mer som en förklaring än en fullgod ursäkt.
Undertecknad har aldrig varit någon musikalfantast men inte minst Woody Allens [I]Alla säger I Love You[/I] fick mig att inse att stora regissörer kan göra stora saker i vilken genre de än väljer att verka inom. Så även von Trier, som dessutom har den goda smaken att krossa den av Selma nämnda lagen om genrens timiditet. Slutscenerna gör med sin musikala styrka och sina ödesmättade bilder ryslig och stor konst av den oftast mycket svårtyglade sentimentaliteten.Dancer in the Dark
Skådespelare:
Regi:
