Chicago

I 20-talets Chicago, förstört som det är av kall gin och het jazz, härskar dokusåpelogiken. Om du inte kan bli känd, bli ökänd. Eller lite mer krasst: den som bländas av rampljuset hamnar gärna på tukthuset. Då behövs Richard Geres slemmige superadvokat Billy Flynn, som mot en lämplig ersättning kan få vem som helst att dansa efter sin pipa. Men hans strategi bygger på uppbackning i skvallerpressen, som bara klarar en brutal jazz-mörderska åt gången. De rivaliserande antihjältinnorna Roxie Hart (Renée Zellweger) och Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones) sitter inspärrade nästan hela filmen. Men de har ett rikt fantasiliv, all-singing, all-dancing, att roa oss med under tiden. Trots uppmjukningen i attityder efter [I]Moulin Rouge[/I] är dansberättande och sångrepliker lite abstrakt för Hollywood. Tittarnas motstånd gäller inte musiken i sig utan trovärdigheten - människor ska inte brista ut i sång i verkligheten. Bill Condon ([I]Gods and Monsters[/I]) finner en elegant manuslösning med att låta numren vara formen för Roxies drömmar. Ju mer hon tappar greppet om verkligheten, desto kraftigare tränger musikalnumren in i filmens huvudspår. Filmens regissör, teatermannen Rob Marshall, vågar behålla det teatrala greppet i särskilt det första stora dansnumret, den klassiska presentationen av de dödsdömda kvinnorna, deras passioner och brott. Å andra sidan tänker han inte i närbilder; kameran håller ofta ett respektfullt avstånd som inte utnyttjar Zellwegers hela potential (med plastmaskerna Gere och Zeta-Jones kan det ju göra detsamma, faktiskt tycker jag det mest slående med henne är bristen på karisma). Marshalls behov av att försäkra sig om att tittarna förstår konflikten mellan Velma och Roxie äter upp utrymmet för djupare läsningar. Berättelsen illustrerar till exempel de kvinnliga karaktärernas begränsade och förnedrande metoder att få den bekräftelse de desperat behöver. Ändå inbjuder filmen knappast till könspolitisk analys av myten om den försvarslösa kvinnan. Och att genom filmen rikta en subtil taskspark mot folk som ser berömmelse som ett självändamål vore inte heller helt fel i dagsläget, men sådana paralleller måste tittaren dra själv. Filmen [I]Chicago[/I] uppfyller inte musikalformens potential, men det är väldigt kul. Helheten är rytmisk, dialogen är rolig och en flamsig intrig blir genast mycket intressantare när alla karaktärer är cyniska monster. Och den överdådiga stilen skapar ett omedelbart behov av flapperklänningar, cigarettrök och all that jazz.