Che – Argentinaren och revolutionären

Soderbergh berättar om Che Guevara i bästa Ken Loach-tradition, i drygt fyra timmar, men det är en historiedragning som kanske kräver en viss förförståelse. Det episodiska berättandet utelämnar tid och händelser både i och mellan filmerna.Soderbergh berättar om Che Guevara i bästa Ken Loach-tradition, i drygt fyra timmar, men det är en historiedragning som kanske kräver en viss förförståelse. Det episodiska berättandet utelämnar tid och händelser både i och mellan filmerna. Samtidigt innehåller filmerna förvånansvärt lite ideologi; revolutionen är redan i gång, då hinner man inte prata.
Intressant är att den genomtänkta visionen blir både så rätt och så fel. Å ena sidan: Besöken i USA och FN är i lätt grynigt svartvitt, som att hela sekvensen och inte bara tv-intervjun är journalistiskt dokumenterad, medan den tidigare guerrilla-tiden i djungeln är i färg och konsekvent går i intensivt militärgrönt och illande gult. Oftast är det äldre tid som får bli svartvit, men här är det omvänt, som för att spela med vår uppfattning om vad som är verkligt och viktigt, och vad som är distanserat och tillrättalagt. (Och den senare guerillatiden i sin tur är urvattnat desperat blågrå. Som sagt, genomtänkt.) Å andra sidan återkommer nästan parodisk musik, som tagen ur en b-skräckis eller deckare av äldre mått; dundrande piano och väsande stråkar som ska lägga obehaglig stämning men bara förtar den och gör en alltför medveten om att man tittar på film.
Soderbergh borde nog ha sett Baader Meinhof Komplex en gång till; där håller balansgången mellan närgånget och analyserande bättre. Här känns personen Che nästan som en ursäkt, något sammanbindande, inte som vare sig någon vi lär känna eller en symbol för något större.