Bye-Bye

Det är när vi ser filmer som Bye-Bye som vi förstår att svenska filmer ur invandrarperspektiv har typ en eller två generationer fram till att berätta något vitalt och intressant. Utan att på något vis vara en vare sig märkvärdig, banbrytande eller gränsöverskridande historia spränger Bye-Bye patetiska försök som 30:e November och Vinterviken i småbitar. Svensk film har, när det gäller den "genren", envist fått för sig att det här med invandrarfrågan är något som har allena med ungdomar att skaffa. Ett lysande undantag var Lisa Ohlins Ingen som du, ett annat den svenske persern Reza Parsas Gränsen. Det finns gott om skäl att se fram emot båda dessas spelfilmsdebuter.I varje fall, i Bye-Bye skickas två unga pojkar, bröderna Ismael och Mouloud, från Paris ner till släktingar i Marseille för att under några veckor komma över den tredje broderns olyckliga död, något som äldste brodern Ismael anklagar sig själv för. I Marseille konfronteras de per omgående med både kärleken, våldet, drogerna och rasismen och åtminstone lillbrorsan Mouloud hamnar i riktigt dåligt sällskap.Inte så hemskt mycket nytt under solen, alltså. Inte i själva ramberättelsen. Det är i stället i marginalen och i själva tonen som den stora behållningen med Bye-Bye återfinns. Den tysta farmodern, som sitter i sin gungstol och som bara förstår arabiska, men inte själv kan prata. Hon sitter där som en stum reminiscens av det ursprung som redan i den andra generationen smulats sönder. Smågrabbarna beväpnar sig för att slippa bli kallade arabjävel, men skulle aldrig få för sig att ens besöka den plats deras föräldrar en gång flydde ifrån. Alienerade, utan hemland. Men mest imponerar Dridis bitvis nästan dokumentära ton. Spelet, dialogen, doften. Vi är där, just där, på en skitig bakgård i Marseille, och ingen annanstans. Ett skolexempel på att film inte behöver vara så svårt, bara man vet vad man vill berätta. Och varför.