Det är när vi ser filmer som Bye-Bye som vi förstår att svenska filmer ur invandrarperspektiv har typ en eller två generationer fram till att berätta något vitalt och intressant.
Utan att på något vis vara en vare sig märkvärdig, banbrytande eller gränsöverskridande historia spränger Bye-Bye patetiska försök som 30:e November och Vinterviken i småbitar. Svensk film har, när det gäller den "gen
