Bring it on

Tonårsflickor är sällan synonyma med makt, men sedan det stod klart att det faktiskt fanns en publik som var beredd att lägga ner pengar på att se Leo i [I]Titanic[/I] fem gånger på raken så har Hollywood kysst de unga tjejernas sneakers. [I]Bring it on[/I] är ytterligare ett försök att nå denna åtråvärda målgrupp och man gör det på ungefär samma sätt som i förra årets [I]Coyote Ugly[/I] - en film som var lite som en Aerosmith-video där ursnygga tjejer dansade på en bardisk och sprutade vatten på neandertaliga snubbar. Det är som det utvecklats en egen schizofren genre som är på en gång råvulgär och pryd, moraliserande och cynisk. Anledningen är såklart att publikpotentialen måste vara maximal, vilket innebär att filmbolagen måste hålla sig på gränsen precis under barnförbjudet och samtidigt inte göra filmer som den unga publiken kan uppfatta som mesiga. I [I]Bring it on[/I] är handlingen förlagd till en highschool och en cheerleadertrupp. Torrance (Kirsten Dunst) har precis tagit över uppgiften som kapten för laget och nu gäller det att med list och skicklighet kvalificera sig till, och förhoppningsvis vinna, de nationella mästerskapen. Och inte minst att slå huvudkonkurrenterna Clovers, grymma cheerleaders från East LA. [I]Bring it on[/I] innehåller de inslag av sexism, homofobi, lättsex och rasstereotyper som blivit standard i den här typen av filmer. Men även om man ibland skrattar motvilligt så måste det också sägas till filmens fördel att cheerleadingscenerna är rockiga. Det finns också ett satiriskt bett, som till exempel när Torrence upptäcker att truppens tidigare hejarop var stulna och förkrossat konstaterar att "hela mitt cheerleaderliv har varit en lögn". Det går inte riktigt att dölja att Jessica Bendingers manus från början förmodligen hade mer gemensamt med Amy Heckerlings [I]Clueless[/I] än den hjärndöda och självallvarliga [I]Coyote Ugly[/I], men att bitigheten tonats ner rejält under produktionen. För den som är sugen på ännu vassare underhållning från terrorns territorium, skolan, rekommenderas i stället Wes Andersons komiska [I]Rushmore[/I] från 1998 eller Alexander Paynes [I]Election[/I] från 1999, där Reese Witherspoon gör ett briljant porträtt av en målmedveten aspirant till kårordförandeposten, och där den allt för sällan förekommande Matthew Broderick spelar en tafatt lärare som kör en mycket liten bil. Roligt.