Filmatiseringar av romaner är nästan alltid förenklingar, vilket jag tycker är alldeles ok om filmversionen också tillför något nytt. Peter Jackson, det lilla hjärtat, lyfte till exempel ur Tolkiens allsägen ut en relativt sammanhängande berättelse om vänskapens betydelse. Narniaregissören Andrew Adamson (Shrek) erbjuder inte på samma sätt en läsning av boken. Delvis beror det nog på att C.S. Lewis romaner inte heller är särskilt genomtänkta. Man kan nog säga att Narnia-sviten - liksom ambitiösare verk av Edmund Spenser, T.S. Eliot eller Tolkien - är ett försök att skapa en västeuropeisk övermytologi med kristna värderingar i grunden. Men i motsats till de tunga killarna skrev Lewis hela tiden för barn, stilistiskt taffligare å ena sidan, å andra sidan mer underhållande. Mycket av böckernas charm ligger i ögonblicksbilder och berättarröstens fyndiga observationer. Adamson kan visa bilderna och faunen Tumnus med halsduk, paraply och paket är förstås alldeles bedårande. Nivån som försvinner när bilderna blir levande och hyperrealistiska är att Tumnus också är en ömsint parodi av nervösa kulturfarbröder och deras civiliserat brittiska tedrickande i läderfåtöljer vid magiska brasor. Paralleller mellan de två världarna står på menyn också hos Adamson. Filmen betonar likheterna mellan blitzen barnen flyr från och kriget mot en isdrottningens diktatur som de dras in i. Dessutom talar de roliga bävrarna arbetarklassbrittiska. Steget till en helhetstolkning (vilken som helst!) av vad Narnia betyder hade alltså inte varit långt. Ändå tvingas vi falla tillbaka på den mest primitiva, den mest uppenbara - att Narnia är en söt men osammanhängande allegori över Kristi rike. De färska barnskådisarna gör ett bra jobb och ser faktiskt ut som en syskonskara, vilket ju inte alltid är fallet. Djurdesignen är rätt lyckad, även om jag själv tycker det är tråkigt att de coolaste varelserna (särskilt minotaurerna!) strider på dumma laget medan vi mest får titta på larviga centaurer. Alldeles Jackson-klass är det visuella heller inte, men barn lär inte märka att det kryper i animationsytorna ibland. Behållningen för vuxenpubliken är Tilda Swinton, som ser fantastisk ut trots att hennes kroppsspråk mer kommunicerar elak borgarmoster än övermänsklig isdrottning. Hänförelsen uteblir, men som familjeunderhållning är rullen ändå i solid världsklass.Skådespelare:
Regi:
