Det är svårt att undfly Wes Andersons visuella inflytande. Ibland känns det både kvävande och dumt. Som när jag efter pressvisningen av regissörens senaste film, Asteroid City, råkar se en illustration av den planerade tunnelbanestationen Sofia. I bildtexten citeras trafikregionrådet Anton Fendert: ”lite Wes Anderson-känsla”. Det tangerar något Jonas Holmberg nyligen berörde i Expressen med anledning av Asteroid Citys premiär i Cannes, nämligen att AI precis som livs levande Tiktokare är lika oförmögna att klara ”det kreativa Turingtestet: att passera som den riktige Wes Anderson.” Nu tror jag inte att arkitekterna bakom Sofia ens försökt, utan reagerar snarare på Fenderts ansats att sälja in den nya tunnelbanestationen med en referens till den lika efterapade som oefterhärmliga regissörens stil.
Stilen i fråga är förstås lika långt ifrån oklanderlig som statisk, även om vissa belackare övertygats om det senare. Filmografin rymmer både felsteg och utveckling. Förra filmen, The French Dispatch, visade prov på bägge. Antologiupplägget kring en The New Yorker-inspirerad tidskrift utgjorde ett delvis nytt grepp för Anderson, men visade sig både spretigt och ofokuserat samtidigt som det knappast rådde brist på guldkorn i det lika övermättade som detaljrika myllret. Även Asteroid City tampas bitvis med bristande fokus även om både filmens metaramverk och den centrala historien är långt mer engagerande än något segment i The French Dispatch.
Redan i filmens prolog upplyser Bryan Cranstons mustaschprydda tv-värd publiken om att det vi ska bevittna är en pjäs, vars bakgrund och produktion läggs ut i ofta snillrika, snäva och svartvita bildutsnitt vilka varvas med pjäsens vidare bildformat och pastellfärgade dockhus-americana. Skådeplatsen är en ökenhåla beståendes av en bensinmack, ett forskningscentrum, en diner, ett motell och en krater där asteroiden som gett platsen sitt namn slog ner. Här samlas en brokig skara karaktärer med anledning av en vetenskapsmässa för ungdomar som får oväntat besök från yttre rymden. Men huvudnumret i den svårmodiga dramatikern Conrad Earps (Edward Norton) pjäs är egentligen två vilsna själar vars vägar korsas i Asteroid City: Jason Schwartzmans deprimerade krigsfotograf och nyblivna änkling Augie Steenbeck, och Scarlett Johansons lätt suicidala skådespelerska Midge Campbell.
Det är särskilt kul att se Johanson i ett annat universum än MCU. Bland Asteroid Citys celebra nykomlingar till Andersons värld - vilka även inkluderar Maya Hawke, Liev Schreiber, Tom Hanks och Steve Carell - är hennes Midge den starkast lysande stjärnan. Hon upprepar flera gånger i filmen att vad många inte vet är att hon är ganska begåvad komedienne. Och det är förstås även Johanson som inte bara får Andersons och Roman Coppolas dialog att sjunga, utan även adderar en sorgsen klangbotten till filmens existentiella bryderier. Dessa är förstås ganska ordinära och underordnade Andersons stil, vilken i sin tur antar magnifika uttryck mot den Monument Valley-liknande dekoren och även innehåller filmhistoriska blinkningar till bland annat Närkontakt av tredje graden och John Ford.
Men precis som i The French Dispatch uppstår emellanåt ett bristande fokus. Här handlar det främst om ett persongalleri där det möjligen gått att stryka några darlings, även om alla skådespelare inrättar sig galant på den torra 1950-tals prärien. Det är samtidigt ett lyxproblem i en ljuvlig och referensrik bagatell som inte minst förhöjs av Robert D. Yeomans precisa bildkompositioner. Anderson har som alltid i alla fall koll på sin stil.
