I Denis Villeneuve’s lågmälda sci-fi drama Arrival gör utomjordingarna en smygande ankomst.
Plötsligt svävar tolv gigantiska rymdägg strax ovanför marken, på platser spridda över världen. Men de monolitiska rymdfarkosterna ställer inga krav, uttrycker inga hot och utför inga morbida människoexperiment. Just ovissheten ger ett betydligt mer skrämmande intryck än de bombastiska rymdskeppsangrepp vi blivit vana att se på film.
Lingvisten Louise Banks (Amy Adams) får ett hemligt uppdrag av den amerikanska militären: att fråga varelserna i rymdskeppen, vad de egentligen vill. Språkförbistringar uppstår, minst sagt, har utomjordingarna ens någon mun?
En ansträngd geopolitisk maktbalans och en skjutglad kinesisk general, riskerar dessutom att sabba den trevande intergalaktiska diplomatin. För hur ska vi kunna kommunicera med främmande livsformer – om vi inte ens kan prata med varandra människor emellan – utan att vilja atombomba varandra? Utanför filmens ramberättelse, där Amy Adams i kamp mot klockan försöker kommunicera med utomjordingarna, flimrar nyhetsbilder om kravaller och självmordssekter förbi. Jordens undergång är i första hand självförvållad i Arrival.
Filmen sällar sig till de senaste årens något mer jordnära science fiction-trend, och titlar som Interstellar, The Martian och Gravity, som främst använder framtidsscenarion som en ursäkt för att bolla existentiella frågor om människans livsvillkor. Denis Villeneuve har i synnerhet sneglat på Christopher Nolans framgångsrika rymdfilm Interstellar. Precis som Nolan, så skruvas det på publikens tidsuppfattning för att beröra och förvåna. Men till skillnad från Nolans överdrivet röriga tidshoppande, så knyts tidslinjen ihop så snyggt mot slutet av Arrival att jag nästan skäms för att jag inte förstod hur pusselbitarna skulle placeras redan från början. Hatten av.
Tyvärr finns det en övertro inom amerikansk film på den emotionella kraften i sorgliga flashbacks och så även här, där en sorglig bakgrundshistoria hela tiden är på gränsen att kantra över till det rent sentimentala. Tur då att Amy Adams i huvudrollen briljerar med en dämpad emotionell nerv. I slutändan är Arrival en tät och välgjord sci-fi historia – om sorg, tid och saknad – som inte behöver strössla med onödiga explosioner för att hålla mig fastnaglad i biosalongen. Men, och jag bara undrar, varför måste aliens på film nästan alltid se ut som bläckfiskar?
Det suggestiva soundtracket av den isländska kompositören Jóhann Jóhannsson förtjänar en alldeles särskild eloge. De utomjordiskt malande tonerna förhöjer stämningen minst lika mycket som Vangelis klassiska syntsoundtrack i Blade Runner som bidrog till kultstatus 1982. Inte konstigt att Jóhannsson kallats in när Blade Runner nu ska få en uppföljare av samma regissör som gjorde Arrival.
