En av amerikansk films just nu mest intressanta skådespelare, Edward Norton, har blivit stor. Inte bara vad gäller kroppsmassa - han måtte här ha lagt på sig 50 kilo rena muskler - utan även vad gäller kontroll över de filmer han medverkar i. Debuterande regissören Tony Kaye lär ha velat få sitt namn raderat från American History X, dels eftersom han inte tyckte att filmen var färdigbearbetad, dels på grund av att Norton hade gått in och beordrat omklippning.
Det är futilt att vegetera över hur filmen skulle ha tett sig om Kaye hade fått sista ordet, men det står otvetydigt klart att detta är en film med problem, en film som stretar åt två olika håll, där en rak och ärlig realism kämpar mot en morsk och tillrättalagd moralism.Grundtemat är frekvent nyttjat, inte minst i Coppolas Rumble Fish: ung och vilsen kille ser upp till sin just hemkomna bror, traktens hjälte, som dock har lämnat sina vilda dagar bakom sig. Men anslaget är råare här och, i amerikanska mått mätt, osedvanligt socialrealistiskt. Filmen utspelar sig under en enda dag, den dag då Nortons skinnskalle Derek just har avtjänat tre år för ett dubbeldråp på två svarta huliganer som försökte stjäla hans bil.
Den förre nynazisten har dock under sin fängelsevistelse blivit omvänd och återvänder nu för att rädda sin lillebror som hamnat i det gamla gängets klor. Vi förs via tillbakablickar fram och tillbaka i tiden och ganska snart uppstår ett mönster som gör det möjligt att inse varför Derek växte upp till en våldsmaskin, och även hur nära brodern är att gå samma väg. Men även om jag skulle kunna skriva under på snart sagt varje uttalad tes har filmmakarna gjort det på tok för lätt för sig. Förklaringsmodellen är genomgående av modell 1 A och en av de givna orsakerna till Dereks avfart från medelvägen, nämligen att fadern tidigare har blivit dödad av några svarta crack-freaks, står inte långt ifrån den som brukar höras i gamla indianfilmer: "Varför hatar generalen rödskinnen så mycket?" "Jo, förstår du, hans fru blev skalperad." Men mässandet är inte ihållande, då och då tillåts kameran vila i eftertanke, våldets konsekvenser följs upp på ett sätt som även det är ovanligt för avsändarlandet, och även om budskapet är aningen klumpigt paketerat är det fullt giltigt. Och när det dessutom levereras av en så gudabenådad aktör som Norton är sevärdheten säkrad.
