Mikhaël Hers nya film om det lilla barnet Amanda och döden är ett praktexemplar till publikfriare. En universell, varm och drabbande historia om en påskyndad mognadsprocess orsakad av en familjetragedi. I sin enkelhet och försiktighet känns den dock stundtals utstuderad, på det där sättet som en person som fiskar efter likes genom upprepade välgörenhetsinsamlingar på sociala medier.
Den franska tonårsstjärnan Vincent Lacoste spelar David – en vilsen millennial med ströjobb och gott hjärta. Hans enda familj är systern och hennes lilla dotter Amanda (en väldigt övertygande Isaure Multrier) och tillsammans, trots föräldrarnas ickevaro har de byggt en exemplarisk relation – som tagen från svunna erors hitserier såsom Sjunde himlen eller Gilmore girls. De bråkar och surar förvisso men håller varandra om ryggen när det blåser. Plötsligt rasar allas liv samman när systern dör i ett terrorattentat. Det finns inget utrymme för Davids förtvivlan: 24-åringen måste i chocken över förlusten besluta kring adoption av systerdottern, handskas med hennes bottenlösa sorg och dessutom sina egna tvivel kring en eventuell återförening med modern som lämnat honom när han var liten.
Det finns absolut ingenting i ”Amanda” som överraskar, tvärtom, Hers ser till att filmen innehåller alla nödvändiga element som krävs för att beröra och kännas nära livet. Som om han lämnade manusskrivandet åt en generator. Alla karaktärer är oerhört gulliga och omtyckbara, skådespeleriet är korrekt och inlevelsefullt och dessutom färgas historien av vår oroliga samtid. Med en pansarvagns subtilitet smyger regissören in bakgrundssekvenser som ska skildra ”ett förändrat Paris”, där migranter tältar och kvinnor i slöjor blir utskällda på gatan. Om man är lagd åt det hållet kanske man kan tycka att han kunde lagt lite mindre kraft på kalkerade plattityder och lite mer på att sätta någon slags egen prägel på sin film.
