Omöjligt! Det är ett ord som inte existerar i Alices (Mia Wasikowska) vokabulär och skam den som uttalar det.
Efter att ha varit på de vida haven i tre år återvänder Alice till London där den dystra verkligheten gör sig påmind. Än värre blir det när det hon blir kallad till Underlandet och får reda på att The Mad Hatter (Johnny Depp) har tappat all livslust och glädje. Han har nämligen fått för sig att hans familj fortfarande är vid liv, men ingen tror på honom. Inte ens Alice. Den enda räddningen är om Alice lyckas hitta tiden själv för att kunna hindra The Mad Hatters familj från att bli dödade av Jabberwockyn.
Tim Burton har klivit ned från regipallen och tagit på sig producentmössan. Istället är det James Bobin som tagit rodret för uppföljaren till Alice i underlandet (2010) som överraskade alla genom att bli en av världens mest inkomstbringande filmer. Bobin är en van komediregissör efter att ha regisserat både Da Ali G Show, Flight Of The Conchords och de två senaste Mupparna-filmerna. Därför är det så synd att Alice i spegellandet är en så klumpig, innehållslös effektextravaganza.
I Underlandet är tid en person, rättare sagt gamle Bobin-kompisen Sacha Baron Cohen. Britten kommer in som en frisk fläkt bland ointressanta karaktärer och visuellt fyrverkeri. Manuset ber oss att delta i oavslutade dialoger-leken medan man som publik konstant tittar på sin klocka. Alice må vara en stark självständig karaktär, men hon är också tämligen egocentrisk.
Alice i spegellandet består av överflödiga scener och krystad exposition där all energi har lagts på att göra en så spektakelfylld visuell upplevelse som möjligt av ett ofärdigt manus. Visst är det fasansfullt snyggt i IMAX 3D, men också förbaskat tråkigt. För en film som handlar om tid är det just tid man vill ha tillbaka när det hela är över.
