Nöjesguidens New York-korrespondent Hanna Wikforss-Green firar Thanksgiving i... rätt gissat – New York.
Det går inte att värja sig mot overklighetskänslan som uppstår i New York på Thanksgiving. The city clears out, så att säga. Tunnelbanan är tom, kaoset lägger sig och det känns som om hela stan nyktrar till. Jag går ett helt kvarter utan att se en enda människa. Jag får kalla kårar. Det känns som en dystopisk Marvelfilm. Alla trustpunk-transplants har tagit sitt pick och pack och taggat hem till päronen i Minnesota eller Connecticut, lite som jag brukade göra när jag bodde här på heltid.
Trots dess mörka begynnelseberättelse (kolonialism och epidemi) har Thanksgiving blivit den trevligaste amerikanska högtiden, och den som flest firar. Den är inte religiös och förutom att man käkar en helt absurd mängd torr kalkon som alla låtsas tycka om handlar den inte heller om konsumtion. Maten kan variera beroende på var i landet man kommer ifrån och vilka andra kulturella tillhörigheter man har. Familjer med persiskt ursprung kanske serverar tahdig, och kommer man från Karibien är det inte ovanligt att man äter plantains till kalkonen.
Världens tråkigaste ledord ”never talk about sex, politics, or religion” måste ha uppfunnits efter en Thanksgivingmiddag som slagit slint. Förra året tvekade flera av mina amerikanska vänner inför att tillbringa en helg med sina republikanska Qanon-föräldrar, som har Fox News på 24 timmar om dygnet. Thanksgiving har blivit USA:s mest politiskt laddade högtid. Tidningarna fylls med råd om hur man ska hantera ”Uncle Joe”, och man uppmanas att visa tacksamhet inför det man har – i år består den mest av katastroferna man lyckats avvärja.
Jag, Selma och Saga har blivit bjudna till ett par som bor på Upper West Side, precis bredvid det kända Dakota-huset där Roman Polanski spelade in Rosemary’s Baby och John Lennon sköts till döds. Paret bor på typ 38:e våningen och har panoramautsikt över hela staden. Jag har aldrig sett skyskraporna i Midtown på så nära håll och jag tycker mig kunna glimta ljusen på Tappan Zee-bron några mil norrut längs Hudson Valley. Vi äter klassikerna: kalkon, sötpotatis, stuffing, pumpkin pie. Mannen är en kolugn psykolog och kvinnan en excentrisk journalist som vill supa ner oss. Runt bordet sitter familjemedlemmar och vänner i alla åldrar. Det hela osar Woody Allen-film.
Vi lyckas pricka in två biobesök på Film Forum. Den ena är Peter Hujar’s Day, en filmatisering av en dagslång intervju som författaren Linda Rosenkrantz gjorde med fotografen Peter Hujar i december 1974. Hon frågar i detalj om vad han gjort under en dag. Han börjar med att säga att han inte gjort särskilt mycket. Det visar sig att han bland annat pratat i telefon med Susan Sontag, plåtat Allen Ginsberg i det ruffiga Alphabet City åt The New York Times och käkat kinesisk hämtmat med en kompis. Hujar går in i detalj på samtal, tankar, priset på cigaretter, festinbjudningar. Vid slutet av dagen inser han att det ändå hänt rätt mycket.
Jag har klagat en del på Stockholm sedan min flytt i somras. När folk undrar om skillnaderna brukar jag beskriva det som att dagarna flyter samman i Stockholm, i New York är varje dag en individuell upplevelse. En dag kan omöjligt passera obemärkt. Stockholm kräver ett större sökande, ett större engagemang (och en större budget) för att hitta detsom känns texturerat. Det handlar inte om de stora festerna, restaurangerna eller telefonsamtalen med kändisar. Det handlar om det vardagliga: Snackiga tjackisar, gamla kedjerökande kvarterstanter som verkar sitta på samma trappsteg dygnet runt och känner alla förbipasserande, spännande, snudd på obehagliga, tunnelbaneupplevelser. Hela stan våldtar en med upplevelse och inlevelse. Den levererar skrivstoff som till och med de minst kreativa författarna kan göra något intressant med.
